Vårkänslor

För inte så länge sedan kände jag att det här med kärlek kunde allt vänta ett tag till. Skönt att vara singel. Men nu vet jag inte längre. Kanske är det våren, solen, uteserveringarna som kommer fram en efter en. Men jag vill träffa en jävligt snygg kille som är intelligent och som också kan ha kul. En vars ögon bara gnistrar när han ler. Som tycker att jag är helt underbar. Man kan höra av sig till mig! ;-)

Sårbar

Idag har vi på jobbet kollat hur sommaren kommer att se ut. Den här sommaren har jag tänkt att verkligen se till att vara med barnen då de är hos mig. Något annat finns inte.

Vi kan ta en tillbakablick:
I samma veva som jag och barnens pappa gick skilda vägar blev jag examinerad till ett nytt yrke och jag har haft vikariat som blivit sommarvikariat (i förhoppningen om att det skulle bli något mer) som blev mer ett tag. Tills det var dags att hoppa på nästa vikariat som blev ett sommarvikariat (i samma förhoppning om att det skulle bli mer)... osv. Branschen jag hoppade på var journalistbranschen. Den bransch som AMS haft på sin svarta lista över "yrke du inte ska hoppa på" under många år.

Så jag var arbetslös länge - fick sommarvikariat (i förhoppningen om att det skulle ge mer, vilket det aldrig gjorde) och gick miste om ytterligare en sommar med barnen... Tack, barnens mormor och morfar för att ni varit dagis under så många somrar!!!

Tillslut fick jag ett s k Plusjobb, som sosseregeringen grejade. Tack! Det var super för mig just då! Verkligen! Men... som med allt annat har det sitt slut och nu närmar sig slutet även här.

Sommarplanering: I vår familjekonstellation, med alla ex och barn som är inblandade är vi 15 personer. Som ska försöka få sommaren att gå ihop på ett bra sätt. Jag och barnens pappa (tillsammans med sin nuvarande sambo och sitt ex som han har barn med, med sambons ex som hon har barn med) har kommit fram till att det är bra att vara fyrkantig. Att bara köra på med samma veckor hela året.

Jobbet: I januari sa jag till min chef att så här ser min sommar ut, jag berättade vilka veckor jag måste vara ledig för då är barnen med mig. Nu funkar inte det alls. Idag har vi försökt få sommaren att gå ihop på jobbet och jag begär verkligen inte mycket. Jag begär två veckor då barnen är med mig, sedan jobbar jag två veckor och efter det vill jag vara med barnen i två veckor. Det finns de som tycker att fyra veckors ledighet i ett streck är det enda som funkar - ja, det vill jag med, men det kommer jag att få en vacker dag om cirka 5-8 år eller så. Bah! Jag känner mig som en bitch för att jag vill vara med mina barn under sommaren! Visst är det fel att behöva tänka så?!

Hur gör man?

Mera kärleksprat

Ja, det är ju ett ämne som aldrig sinar det här! Barnen tycker att deras moder ska ha en kille. Modern själv känner kanske att det inte är riktigt läge för det just nu. Var sak har sin tid, så att säga. Landa i livet har sin och där är jag nu.

Vi satt i kväll och åt lite glass och pratade. Dottern tycker att jag ska bli ihop med en kompis pappa ("För då blir jag och kompisen syskon!" sa hon och log med hela ansiktet. Sonen var inte lika förtjust), alternativt en annan kompis nyskilde pappa ("För då blir ju hon och jag syskon!" sa hon lika överförtjust). Nja, modern gillade inte direkt de här förslagen. Sedan kom hon på att hennes vikarie på skolan - en kille på 22 år kunde vara något ("Han fyller 23 på lördag!" sa hon och skrattade då hon insåg att det kanske skulle bli något för ungt för modern).

Sonen går efter hur mycket film killar har hemma eller har kunskap om. En kompis har något på 1000 filmer hemma. Efter att ha varit där och lånat några sa han: "Mamma, bli ihop med honom! Och gör inte slut!"

De är tänkande varelser och de vill inte att jag ska vara ensamen. Men ensamen är rätt skönt att vara. För det mesta. Om man inte ska äta middag... på helgen...

Vårvinterbad

Sonen hade utedag med skolan igår, de har det varje vecka och det är bra. Tre timmar en eftermiddag i veckan är de ute - vädret spelar ingen roll, ut ska de! Igår var de vid älven och efter att de varit där cirka en halvtimme eller nåt får jag ett samtal från sonens lärare som skjutsat hem honom. Orsak: sonen har badat lite i älven!

Jag ringde hem för att prata med sonen och höra hur det var med honom: "Mamma, det var så jävla kallt. Jag måste skriva till Rekordboken för ingen kan ha gjort det här" sa den lilla pojken. Jag frågade hur mycket av kläderna som var blöta, om han hängt upp dem på element osv. Skorna hade klarat sig, visade det sig! Hur? Sonen förklarade ordagrant så här: "Det var som om tyngdpunkten var på överkroppen. Fötterna var kvar i gräset"

Hur kan man som 11-åring formulera sig så? Det är underbart!