Skyddsänglar!

Som jag nämnde här nedan har sonen fått för sig att han har personer på sitt rum då han ska sova. De var skrämmande, tyckte han, och han var verkligen jätterädd! Jag visste inte hur jag skulle hantera det hela, jag tror ju själv på spöken och sånt, men ville inte skrämma upp honom mer. Så jag berättade att det finns de som tror att det finns "skyddsänglar" eller "hjälpandar" som bara vill en väl. Som finns där för att rädda oss från faror osv.

I går sa han att han hade pratat med de här personerna som varit på hans rum. De hade bett om ursäkt för att de skrämt honom och sa att de inte ska göra det igen. Han var glad och mycket lugnare efteråt.

Han har berättat att han varit med om det här i flera år. Men att det blir mer och mer med åren. Jag vet inte vad jag ska tro alls. Är det här något som bara finns i hans fantasi eller äger han faktiskt en förmåga att se och komma i kontakt med övernaturliga saker?!

Gamla hus

Vi har flyttat rätt många gånger det gångna året. Ett samboskap som inte var så lyckat var starten och inom nio månader hade vi flyttat inte mindre än tre gånger, barnen och jag. Jag kan meddela att det var förenat med en hel del stress.

Först var vi kvar i den underbara lägenheten där vi blev sambos - han flyttade ut och ensamen klarade jag inte av den enorma hyran som den hade. I februari hittade jag det hus vi nu bor i och en trerummare. Ett hus från 1937 som är rätt mycket i orginal - med de fördelar och nackdelar som det innebär. Fördelarna är de att huset har charm, dörrarna är kvar från -37 och man har inte på 40- och 50-talen fått för sig att spika upp masoniteskivor över speglarna på dörrarna och måla dem vita. Takhöjden är på 2.70 och fönstren höga. Ute på gården har vi rabarber och vinbär och en stenmur runt. Det känns som om vi bor i ett eget hus!

Nackdelarna är de att huset är enormt eftersatt.

I maj flyttade vi upp en trappa i samma kåk till en större lägenhet så även jag fick ett eget rum, istället för att ha ett kombinerat sov- och vardagsrum. Men... Sonen har nu fått för sig att han hör röster och ser "personer" när han ska lägga sig. I går hade "de" sagt: "Sov, sov..." I natt hörde och såg han dem igen. Jag har inte hört eller sett något alls. Men min granne säger att han och hans kompisar har varit med om lite saker som att handtag på dörrar har plötsligt rört sig...

Hmmm... Vad ska man tro? Har jag en son som faktiskt på riktigt har en förmåga, eller ska man tro att allt är inbillning och att det har med mörkrädsla att göra? Han sover bredvid sin mamma i natt i alla fall.

Allt är relativt

Jag börjar närma mig de 40, men jag tror aldrig jag känt mig så ung som nu. Det måste vara något som händer med en människa kring de här åren. Mer avslappnad och lugn, känner jag mig. När mamma fyllde 40 sa hon att "Nu börjar livet" och då tyckte jag att hon var en tant. Nu är jag själv där, men känner mig inte som en tant. Allt är relativt.

I helgen var jag på bröllop och gifte bort en av mina "småkusiner". Jag har ett helt gäng kusiner som jag tyckt varit småbarn under årens lopp... Men ja, de blir ju äldre de med! Folk frågade vem jag var och jag sa att jag var bruden äldsta kusin varpå samtliga svarade: "Det kan man då inte tro". Mina barn anser mig inte, som jämförelse bakåt i tiden, att deras mamma är en tant. De anser att jag är så ung så det finns inte.

Idag tar jag det som en komplimang. Men då jag var 27 år och fick visa leg då jag skulle köpa snus var det en förolämpning. Killen i kiosken trodde dessutom att leget inte var mitt! Då hade jag varit gift i 2 år och hade en 1-åring i vagnen utanför butiken. Då ville jag bli tagen i den ålder jag var i. Det vill jag nu med, naturligtvis, men det gör inget om man skulle gissa på att jag är kring 30:) Har dock inte ålderskomplex! Jag njuter!

Insikt

Sonen kom på under fotbollsturneringen att man kunde panta burkar. Man fick en godis á en krona/2 burkar och han samlade så mycket att de i kiosken till slut sa ifrån. De kunde inte längre ge bort godis... Han deppade en stund, men kom sedan på att han kunde samla på sig burkar och få pengar för dem i en butik! Så det gjorde han. 39.50 fick han ihop innan vi åkte hem och han ångrade lite att han så girigt hade velat haft godis innan...

Vi pantade burkarna på vägen hem och allt var bra. Så säger han tillslut så här:
- Jag hade kunnat ge pantpengarna till Röda Korset också.
- Ja, sa jag. Men då hade du inte haft pengarna nu...
- Men de har ju inga pengar, det kan ju vara barn som har det svårt, fattigt... och vi har ju inte heller så mycket pengar, men de har det nog värre. Rädda Barnen och Röda Korset behöver ju alla kronor de kan få!

Visst är det så! Men jag tycker han gjorde sig förtjänt av de nästan 40 kronorna han jobbade ihop!

Söt är han då han tänker i alla fall, min son! :)

Fotbollsfestival

Dottern spelar fotboll. Hon spelar fotboll väldigt bra, dessutom. I helgen var det Umeå Fotbollsfestival. Den femte största turneringen i Sverige. Hela laget var så taggat och även de tjejer som inte riktigt förstår hur kroppen hänger ihop och som inte heller förstår det här med vad fotboll handlar om spelade så bra! Jag har varit en stolt fotbollsmorsa under flera dagar.

Idag känns min skalle som om innandömet har bytts ut mot bomull. Jag har varit så oerhört slut vid de här dagarnas slut att jag inte minns när jag varit så trött sist. Visst! Vi har haft superkul! Det har varit jätteroligt att se dottern spela, träffa alla människor och så vidare. Mindre roligt var att städa bajamajorna. Men ska man se positivt på saker och ting så var just den biten mindre läbbig än jag föreställt mig det.

Efter helgen började jobbet. Jag skulle behöva minst en vecka på ett spahotell, en "James" som städade och tvättade här hemma under tiden jag var på spahotellet... Det är ett år kvar till nästa semester...