Har haft en underbar helg. Verkligen. Träffat släktingar som jag inte sett på flera år och umgåtts under trevliga former. Kusin M, hans barn och hans syster Z bjöd på middag och Halloweenfest igår. Barnen stormtrivdes och jag med. Maten var god, hemmet var smyckat med diverse spindelväv och pumpalyktor gjordes. Sonen blev en hejjare på att skära ut dem och blev riktigt stolt över sina verk:)
På morgnarna har vi sovit tills vi vaknat och sedan ätit långfrukost som M dukade upp. Allt man kunde önska sig fanns på bordet. Och i morse kände jag att det är så här jag vill ha det. Träffar jag en man ska han vara som min kusin! Det kändes att så vill jag ha det i livet. Frågan är bara var jag hittar Honom den dagen jag känner mig redo för en man i mitt liv...
söndag 2 november 2008
tisdag 7 oktober 2008
Måste grannen stenas?
Den här texten har publicerats många gånger, men den är så bra att den tål att publiceras igen:
Öppet brev till de präster som skrivit under uppropet mot välsignelseakten för homosexuella:
Jag har en del frågor till er präster som vet och kan allt.
Jag tänker sälja min dotter som slav (2:a Mos 21:7). Vad kan vara ett skäligt pris? I 3:e Mos 21:20 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta gäller bara människor utanför EU. Kan han ha rätt?
Min granne som jobbar på Kvantum insisterar på att även jobba på söndagar. Enligt 2:e Mos 35:2 så måste han dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?
Jag besöker inte kyrkan då jag lider av stor närsynthet och enligt 3:e Mos 21:20 får jag inte närma mig Guds altare om jag ser dåligt. Min son konfirmerar sig nu och det vore kul att se hur han uppför sig i kyrkan. Är det okej om jag sitter i vapenhuset?
Kan mina barn börja träna fotboll i IFK Värnamo då 3:e Mos 11:7-8 säger att de inte får röra resterna efter en död gris. Eller måste de fortsatta spela här hemma med en plastboll?
En bonde här ute i Tånnö envisas med att odla olika grödor på samma jord och syndar därmed mot 3:e Mos 19:19. Han har även den fula ovanan att svära mycket. Nu är hans fru inte heller mycket bättre då hon envisas med att gå klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmateriel (vanligen bomull och polyester). Är det nu nödvändigt att samla hela Tånnöbyn för att stena dem? (3:e Mos 24:10-16). Kan vi inte bara bränna dem på bål som vi brukar göra med människor som ligger med sina släktingar (3:e Mos 20:14)?
Jag vet att ni präster har gått på djupet i dessa frågor så jag ser fram mot tydliga och raka svar.
Stort tack till er rakryggade präster som tydligt visar att Guds ord är evigt och oföränderligt.
Magnus Samuelsson i Tånnö
Öppet brev till de präster som skrivit under uppropet mot välsignelseakten för homosexuella:
Jag har en del frågor till er präster som vet och kan allt.
Jag tänker sälja min dotter som slav (2:a Mos 21:7). Vad kan vara ett skäligt pris? I 3:e Mos 21:20 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta gäller bara människor utanför EU. Kan han ha rätt?
Min granne som jobbar på Kvantum insisterar på att även jobba på söndagar. Enligt 2:e Mos 35:2 så måste han dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?
Jag besöker inte kyrkan då jag lider av stor närsynthet och enligt 3:e Mos 21:20 får jag inte närma mig Guds altare om jag ser dåligt. Min son konfirmerar sig nu och det vore kul att se hur han uppför sig i kyrkan. Är det okej om jag sitter i vapenhuset?
Kan mina barn börja träna fotboll i IFK Värnamo då 3:e Mos 11:7-8 säger att de inte får röra resterna efter en död gris. Eller måste de fortsatta spela här hemma med en plastboll?
En bonde här ute i Tånnö envisas med att odla olika grödor på samma jord och syndar därmed mot 3:e Mos 19:19. Han har även den fula ovanan att svära mycket. Nu är hans fru inte heller mycket bättre då hon envisas med att gå klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmateriel (vanligen bomull och polyester). Är det nu nödvändigt att samla hela Tånnöbyn för att stena dem? (3:e Mos 24:10-16). Kan vi inte bara bränna dem på bål som vi brukar göra med människor som ligger med sina släktingar (3:e Mos 20:14)?
Jag vet att ni präster har gått på djupet i dessa frågor så jag ser fram mot tydliga och raka svar.
Stort tack till er rakryggade präster som tydligt visar att Guds ord är evigt och oföränderligt.
Magnus Samuelsson i Tånnö
torsdag 2 oktober 2008
Insikt 2
Så är det bara att inse. Fejsa verkligheten. Diagnosen "Deprimerad". Jag trodde att om man fick en sådan var man så orkeslös att man inte skulle klara av jobb och så. Visst, jag har haft svårt att klara av att orka en massa men jag har ju klarat av att arbeta.
Det finns en del tester man kan göra och de har nu visat mig att jag är rätt så nere. Det liv jag levt de senaste åren och då fram för allt det senaste året ska man inte behöva leva. För mycket av allt som har med oro, inte veta om man har någonstans att bo eller inte, har jag jobb, barnens liv och välmående, sonen fick diagnos han med, en sambo som bröt ihop och jag var tvungen att ta hand om hans ångest med... Vem tänkte någonsin på mig? Det var det ingen som gjorde. Nu gör jag det. Har fått hjälp att hitta en bra läkare, medicin är på väg och samtalsterapi med. Bra kvinna reder sig inte själv, alltså.
En dag, någon gång i framtiden, kommer den här damen att vara en lyckligare dam. Det får ta den tid det tar. Jag orkar inte må illa längre.
Det finns en del tester man kan göra och de har nu visat mig att jag är rätt så nere. Det liv jag levt de senaste åren och då fram för allt det senaste året ska man inte behöva leva. För mycket av allt som har med oro, inte veta om man har någonstans att bo eller inte, har jag jobb, barnens liv och välmående, sonen fick diagnos han med, en sambo som bröt ihop och jag var tvungen att ta hand om hans ångest med... Vem tänkte någonsin på mig? Det var det ingen som gjorde. Nu gör jag det. Har fått hjälp att hitta en bra läkare, medicin är på väg och samtalsterapi med. Bra kvinna reder sig inte själv, alltså.
En dag, någon gång i framtiden, kommer den här damen att vara en lyckligare dam. Det får ta den tid det tar. Jag orkar inte må illa längre.
fredag 19 september 2008
Norra Sverige, is, isbjörnar och förväntningar
Jag arbetar inom turismen. Till norra Sverige kommer det folk, även svenskar, med en bild av hur norra delen av vårt land är. Här kommer några exempel från min tid på turistbyrån.
1)Ett kryssningsfartyg med en massa tyskar lägger till i Umeå och vi har ordnat med guidade bussturer för 2/3:ar av passagerarna. Den sista tredejdelen har några timmar i stan för shopping och så. De har fått en karta som visar Umeå centrum och där ska de hålla sig, annars missar de båten som ska vidare. En del av dem kommer in på turistbyrån för att köpa souvenirer, kolla mejl osv... och en gäst frågade lite om stan och så. Men så var det en fråga som han verkligen ville ha svar på. Jag såg på honom att någonstans visste han svaret, men var ändå tvungen att ställa den: "Can I see a moose some where here?" och pekade på kartan över Umeå centrum. "No" svarade jag. "We hardly see them at all in the woods".
2)En svensk kvinna från södra Sverige hade valt Umeå universitet för sin distansutbildning under höstterminen för att det låg så långt norrut. Hon tänkte ta upp sin familj och kom in till oss för att ta reda på lite vad de kunde hitta på under den helgen. Hennes fråga var om vi hade någon bra skidort här. Jag undrade vad hon hade i tanken, var de brukade åka skidor och så. De brukade vara i Åre, Sälen osv. Jag svarade att i Umeåregionen finns inte just den skidåkningen eller skidorter, då måste man till fjällvärlden som är Kittelfjäll, Hemavan och Tärnaby. Sen kom det fram att det var i oktober som hon hade tänkt ta upp familjen på en skidweekend! Jag sa då att här inte finns så pass med snö att det finns några backar öppna. Vi har ingen snö alls här då för det mesta. Hon blev oerhört besviken och det kändes nästan som att det var mitt fel att vi inte har tillräckligt med snö den tiden på året. Hennes kommentar var den här: "Här har jag valt universitet efter geografin! Jag ville så långt norrut för att ta del av vintern ordentligt!". Hur var hennes geografiundervisning i grundskolan, var den fråga jag fick i mitt huvud den gången.
3) Det här är jättevanligt. Ett par kommer in och jag förmodar de kommer från Medelhavsområdet någonstans. De vill, som så många andra, åka upp så långt man kan komma på jordklotet. De har en bild om att det är så märkvärdigt, bara man är längst upp. Jag kan förstå den här grejen i juni då midnattsolen är, men nu... Just det här paret ville den här helgen, 19-21 september, åka till ishotellet i Jukkasjärvi. Vi sa att det inte var öppet eftersom det är för varmt för att ett ishotell ska kunna existera. Isen smälter, liksom. Och de blir jätteförvånade! Tjejen i paret ville i alla fall så långt norrut hon kunde komma, de hade den här helgen på sig. Jag tror att killen bor här och har lite större förståelse än tjejen och vi förklarade att de kan få alldeles fantastisk natur närmare än i Kiruna. De skulle få mer upplevelse om de valde att åka mindre bil och föreslog Mårdseleforsarna i Vindelälven,som är en av de fyra nationalälvarna i Sverige, och sedan vidare upp till Tärnaby/Hemavan. Istället för att köra minst dubbelt så långt och tillbringa större delen av tiden i bilen och bara swischa förbi naturen.
Idag kom de in igen och de hade bestämt sig för att följa vårt råd. Bra så. Men så kommer tjejen in ensam efter en stund och sa att "I want to see ice and white bears". Igen fick jag förklara att det inte är rätt årstid för is och snö. Jag förklarade att hon fick åka till Kebenikajse, som är det högsta berget i landet och bestiga det berget för att komma till glaciärerna. Det är liksom inte en grej man gör lite sponant så. Och för att se isbjörnar måste hon till typ Nordpolen. Hennes fråga på det var "Hur långt är det dit?".
Kontenta: En del ger sig inte! De har sin bild och vad man än säger så kan man inte slå hål på den bilden. Geografi är ett bra ämne i skolan!
1)Ett kryssningsfartyg med en massa tyskar lägger till i Umeå och vi har ordnat med guidade bussturer för 2/3:ar av passagerarna. Den sista tredejdelen har några timmar i stan för shopping och så. De har fått en karta som visar Umeå centrum och där ska de hålla sig, annars missar de båten som ska vidare. En del av dem kommer in på turistbyrån för att köpa souvenirer, kolla mejl osv... och en gäst frågade lite om stan och så. Men så var det en fråga som han verkligen ville ha svar på. Jag såg på honom att någonstans visste han svaret, men var ändå tvungen att ställa den: "Can I see a moose some where here?" och pekade på kartan över Umeå centrum. "No" svarade jag. "We hardly see them at all in the woods".
2)En svensk kvinna från södra Sverige hade valt Umeå universitet för sin distansutbildning under höstterminen för att det låg så långt norrut. Hon tänkte ta upp sin familj och kom in till oss för att ta reda på lite vad de kunde hitta på under den helgen. Hennes fråga var om vi hade någon bra skidort här. Jag undrade vad hon hade i tanken, var de brukade åka skidor och så. De brukade vara i Åre, Sälen osv. Jag svarade att i Umeåregionen finns inte just den skidåkningen eller skidorter, då måste man till fjällvärlden som är Kittelfjäll, Hemavan och Tärnaby. Sen kom det fram att det var i oktober som hon hade tänkt ta upp familjen på en skidweekend! Jag sa då att här inte finns så pass med snö att det finns några backar öppna. Vi har ingen snö alls här då för det mesta. Hon blev oerhört besviken och det kändes nästan som att det var mitt fel att vi inte har tillräckligt med snö den tiden på året. Hennes kommentar var den här: "Här har jag valt universitet efter geografin! Jag ville så långt norrut för att ta del av vintern ordentligt!". Hur var hennes geografiundervisning i grundskolan, var den fråga jag fick i mitt huvud den gången.
3) Det här är jättevanligt. Ett par kommer in och jag förmodar de kommer från Medelhavsområdet någonstans. De vill, som så många andra, åka upp så långt man kan komma på jordklotet. De har en bild om att det är så märkvärdigt, bara man är längst upp. Jag kan förstå den här grejen i juni då midnattsolen är, men nu... Just det här paret ville den här helgen, 19-21 september, åka till ishotellet i Jukkasjärvi. Vi sa att det inte var öppet eftersom det är för varmt för att ett ishotell ska kunna existera. Isen smälter, liksom. Och de blir jätteförvånade! Tjejen i paret ville i alla fall så långt norrut hon kunde komma, de hade den här helgen på sig. Jag tror att killen bor här och har lite större förståelse än tjejen och vi förklarade att de kan få alldeles fantastisk natur närmare än i Kiruna. De skulle få mer upplevelse om de valde att åka mindre bil och föreslog Mårdseleforsarna i Vindelälven,som är en av de fyra nationalälvarna i Sverige, och sedan vidare upp till Tärnaby/Hemavan. Istället för att köra minst dubbelt så långt och tillbringa större delen av tiden i bilen och bara swischa förbi naturen.
Idag kom de in igen och de hade bestämt sig för att följa vårt råd. Bra så. Men så kommer tjejen in ensam efter en stund och sa att "I want to see ice and white bears". Igen fick jag förklara att det inte är rätt årstid för is och snö. Jag förklarade att hon fick åka till Kebenikajse, som är det högsta berget i landet och bestiga det berget för att komma till glaciärerna. Det är liksom inte en grej man gör lite sponant så. Och för att se isbjörnar måste hon till typ Nordpolen. Hennes fråga på det var "Hur långt är det dit?".
Kontenta: En del ger sig inte! De har sin bild och vad man än säger så kan man inte slå hål på den bilden. Geografi är ett bra ämne i skolan!
fredag 12 september 2008
Ensam mamma söker...
Kom hem från jobbet efter fredagsmiddagen var intagen på Max Hamburgerrestauranger. Slog på tv:n och där var då programmet "Ensam mamma söker...". Kanske inte just mitt favoritprogram, men lite trevligt ändå. Tre ensamstående mammor får chansen att möta Kärleken under en sommar. Allt är oerhört trevligt, alla är nyfikna och så väldigt positiva under det första programmet. Mammorna och killarna intervjuas: "Hur känns det här?" "Vill du träffa henne igen?". Ja, ni fattar upplägget. Vem ska väljas i slutänden?
Så kom det citatet: "Känslor är känslor. Det är nästan som en melodifestival, man kan inte tävla i känslor".
Hur får man till en sådan formulering? Jag har ännu inte bestämt mig för om det var ett bra eller dåligt säg, men killen som fällde den känns inte som den mest intelligenta personen...
Så kom det citatet: "Känslor är känslor. Det är nästan som en melodifestival, man kan inte tävla i känslor".
Hur får man till en sådan formulering? Jag har ännu inte bestämt mig för om det var ett bra eller dåligt säg, men killen som fällde den känns inte som den mest intelligenta personen...
lördag 23 augusti 2008
Skyddsänglar!
Som jag nämnde här nedan har sonen fått för sig att han har personer på sitt rum då han ska sova. De var skrämmande, tyckte han, och han var verkligen jätterädd! Jag visste inte hur jag skulle hantera det hela, jag tror ju själv på spöken och sånt, men ville inte skrämma upp honom mer. Så jag berättade att det finns de som tror att det finns "skyddsänglar" eller "hjälpandar" som bara vill en väl. Som finns där för att rädda oss från faror osv.
I går sa han att han hade pratat med de här personerna som varit på hans rum. De hade bett om ursäkt för att de skrämt honom och sa att de inte ska göra det igen. Han var glad och mycket lugnare efteråt.
Han har berättat att han varit med om det här i flera år. Men att det blir mer och mer med åren. Jag vet inte vad jag ska tro alls. Är det här något som bara finns i hans fantasi eller äger han faktiskt en förmåga att se och komma i kontakt med övernaturliga saker?!
I går sa han att han hade pratat med de här personerna som varit på hans rum. De hade bett om ursäkt för att de skrämt honom och sa att de inte ska göra det igen. Han var glad och mycket lugnare efteråt.
Han har berättat att han varit med om det här i flera år. Men att det blir mer och mer med åren. Jag vet inte vad jag ska tro alls. Är det här något som bara finns i hans fantasi eller äger han faktiskt en förmåga att se och komma i kontakt med övernaturliga saker?!
torsdag 21 augusti 2008
Gamla hus
Vi har flyttat rätt många gånger det gångna året. Ett samboskap som inte var så lyckat var starten och inom nio månader hade vi flyttat inte mindre än tre gånger, barnen och jag. Jag kan meddela att det var förenat med en hel del stress.
Först var vi kvar i den underbara lägenheten där vi blev sambos - han flyttade ut och ensamen klarade jag inte av den enorma hyran som den hade. I februari hittade jag det hus vi nu bor i och en trerummare. Ett hus från 1937 som är rätt mycket i orginal - med de fördelar och nackdelar som det innebär. Fördelarna är de att huset har charm, dörrarna är kvar från -37 och man har inte på 40- och 50-talen fått för sig att spika upp masoniteskivor över speglarna på dörrarna och måla dem vita. Takhöjden är på 2.70 och fönstren höga. Ute på gården har vi rabarber och vinbär och en stenmur runt. Det känns som om vi bor i ett eget hus!
Nackdelarna är de att huset är enormt eftersatt.
I maj flyttade vi upp en trappa i samma kåk till en större lägenhet så även jag fick ett eget rum, istället för att ha ett kombinerat sov- och vardagsrum. Men... Sonen har nu fått för sig att han hör röster och ser "personer" när han ska lägga sig. I går hade "de" sagt: "Sov, sov..." I natt hörde och såg han dem igen. Jag har inte hört eller sett något alls. Men min granne säger att han och hans kompisar har varit med om lite saker som att handtag på dörrar har plötsligt rört sig...
Hmmm... Vad ska man tro? Har jag en son som faktiskt på riktigt har en förmåga, eller ska man tro att allt är inbillning och att det har med mörkrädsla att göra? Han sover bredvid sin mamma i natt i alla fall.
Först var vi kvar i den underbara lägenheten där vi blev sambos - han flyttade ut och ensamen klarade jag inte av den enorma hyran som den hade. I februari hittade jag det hus vi nu bor i och en trerummare. Ett hus från 1937 som är rätt mycket i orginal - med de fördelar och nackdelar som det innebär. Fördelarna är de att huset har charm, dörrarna är kvar från -37 och man har inte på 40- och 50-talen fått för sig att spika upp masoniteskivor över speglarna på dörrarna och måla dem vita. Takhöjden är på 2.70 och fönstren höga. Ute på gården har vi rabarber och vinbär och en stenmur runt. Det känns som om vi bor i ett eget hus!
Nackdelarna är de att huset är enormt eftersatt.
I maj flyttade vi upp en trappa i samma kåk till en större lägenhet så även jag fick ett eget rum, istället för att ha ett kombinerat sov- och vardagsrum. Men... Sonen har nu fått för sig att han hör röster och ser "personer" när han ska lägga sig. I går hade "de" sagt: "Sov, sov..." I natt hörde och såg han dem igen. Jag har inte hört eller sett något alls. Men min granne säger att han och hans kompisar har varit med om lite saker som att handtag på dörrar har plötsligt rört sig...
Hmmm... Vad ska man tro? Har jag en son som faktiskt på riktigt har en förmåga, eller ska man tro att allt är inbillning och att det har med mörkrädsla att göra? Han sover bredvid sin mamma i natt i alla fall.
måndag 11 augusti 2008
Allt är relativt
Jag börjar närma mig de 40, men jag tror aldrig jag känt mig så ung som nu. Det måste vara något som händer med en människa kring de här åren. Mer avslappnad och lugn, känner jag mig. När mamma fyllde 40 sa hon att "Nu börjar livet" och då tyckte jag att hon var en tant. Nu är jag själv där, men känner mig inte som en tant. Allt är relativt.
I helgen var jag på bröllop och gifte bort en av mina "småkusiner". Jag har ett helt gäng kusiner som jag tyckt varit småbarn under årens lopp... Men ja, de blir ju äldre de med! Folk frågade vem jag var och jag sa att jag var bruden äldsta kusin varpå samtliga svarade: "Det kan man då inte tro". Mina barn anser mig inte, som jämförelse bakåt i tiden, att deras mamma är en tant. De anser att jag är så ung så det finns inte.
Idag tar jag det som en komplimang. Men då jag var 27 år och fick visa leg då jag skulle köpa snus var det en förolämpning. Killen i kiosken trodde dessutom att leget inte var mitt! Då hade jag varit gift i 2 år och hade en 1-åring i vagnen utanför butiken. Då ville jag bli tagen i den ålder jag var i. Det vill jag nu med, naturligtvis, men det gör inget om man skulle gissa på att jag är kring 30:) Har dock inte ålderskomplex! Jag njuter!
I helgen var jag på bröllop och gifte bort en av mina "småkusiner". Jag har ett helt gäng kusiner som jag tyckt varit småbarn under årens lopp... Men ja, de blir ju äldre de med! Folk frågade vem jag var och jag sa att jag var bruden äldsta kusin varpå samtliga svarade: "Det kan man då inte tro". Mina barn anser mig inte, som jämförelse bakåt i tiden, att deras mamma är en tant. De anser att jag är så ung så det finns inte.
Idag tar jag det som en komplimang. Men då jag var 27 år och fick visa leg då jag skulle köpa snus var det en förolämpning. Killen i kiosken trodde dessutom att leget inte var mitt! Då hade jag varit gift i 2 år och hade en 1-åring i vagnen utanför butiken. Då ville jag bli tagen i den ålder jag var i. Det vill jag nu med, naturligtvis, men det gör inget om man skulle gissa på att jag är kring 30:) Har dock inte ålderskomplex! Jag njuter!
tisdag 5 augusti 2008
Insikt
Sonen kom på under fotbollsturneringen att man kunde panta burkar. Man fick en godis á en krona/2 burkar och han samlade så mycket att de i kiosken till slut sa ifrån. De kunde inte längre ge bort godis... Han deppade en stund, men kom sedan på att han kunde samla på sig burkar och få pengar för dem i en butik! Så det gjorde han. 39.50 fick han ihop innan vi åkte hem och han ångrade lite att han så girigt hade velat haft godis innan...
Vi pantade burkarna på vägen hem och allt var bra. Så säger han tillslut så här:
- Jag hade kunnat ge pantpengarna till Röda Korset också.
- Ja, sa jag. Men då hade du inte haft pengarna nu...
- Men de har ju inga pengar, det kan ju vara barn som har det svårt, fattigt... och vi har ju inte heller så mycket pengar, men de har det nog värre. Rädda Barnen och Röda Korset behöver ju alla kronor de kan få!
Visst är det så! Men jag tycker han gjorde sig förtjänt av de nästan 40 kronorna han jobbade ihop!
Söt är han då han tänker i alla fall, min son! :)
Vi pantade burkarna på vägen hem och allt var bra. Så säger han tillslut så här:
- Jag hade kunnat ge pantpengarna till Röda Korset också.
- Ja, sa jag. Men då hade du inte haft pengarna nu...
- Men de har ju inga pengar, det kan ju vara barn som har det svårt, fattigt... och vi har ju inte heller så mycket pengar, men de har det nog värre. Rädda Barnen och Röda Korset behöver ju alla kronor de kan få!
Visst är det så! Men jag tycker han gjorde sig förtjänt av de nästan 40 kronorna han jobbade ihop!
Söt är han då han tänker i alla fall, min son! :)
Fotbollsfestival
Dottern spelar fotboll. Hon spelar fotboll väldigt bra, dessutom. I helgen var det Umeå Fotbollsfestival. Den femte största turneringen i Sverige. Hela laget var så taggat och även de tjejer som inte riktigt förstår hur kroppen hänger ihop och som inte heller förstår det här med vad fotboll handlar om spelade så bra! Jag har varit en stolt fotbollsmorsa under flera dagar.
Idag känns min skalle som om innandömet har bytts ut mot bomull. Jag har varit så oerhört slut vid de här dagarnas slut att jag inte minns när jag varit så trött sist. Visst! Vi har haft superkul! Det har varit jätteroligt att se dottern spela, träffa alla människor och så vidare. Mindre roligt var att städa bajamajorna. Men ska man se positivt på saker och ting så var just den biten mindre läbbig än jag föreställt mig det.
Efter helgen började jobbet. Jag skulle behöva minst en vecka på ett spahotell, en "James" som städade och tvättade här hemma under tiden jag var på spahotellet... Det är ett år kvar till nästa semester...
Idag känns min skalle som om innandömet har bytts ut mot bomull. Jag har varit så oerhört slut vid de här dagarnas slut att jag inte minns när jag varit så trött sist. Visst! Vi har haft superkul! Det har varit jätteroligt att se dottern spela, träffa alla människor och så vidare. Mindre roligt var att städa bajamajorna. Men ska man se positivt på saker och ting så var just den biten mindre läbbig än jag föreställt mig det.
Efter helgen började jobbet. Jag skulle behöva minst en vecka på ett spahotell, en "James" som städade och tvättade här hemma under tiden jag var på spahotellet... Det är ett år kvar till nästa semester...
torsdag 24 juli 2008
Klädinköp
Vi ska på bröllop om några veckor och sonen och jag var tvungna att handla kläder till den dagen. Det är verkligen inte lätt att hitta kläder som passar dels mig och dels mig på ett bröllop! Och att hitta snygga brallor till sonen är ungefär lika svårt.
Tillslut hittade vi ett par snygga jeans och ett par skor till honom och då blev hans humör bättre. Av någon anledning är det roligare att köpa skor än byxor, enligt honom.
Vi hade fortfarande inte hittat något till mig: överallt dessa blommiga klänningar med en massa ryschpysch som verkligen inte känns Erika. Tillslut hittade vi Affären! Jag hittade även en klänning och sonen säger: "Ja, den var snygg. Det är som en Catwoman-klänning". Jag provade den och visst, den var snygg. Kanske inte så mycket bröllop, dock. Jag frågade sonen och hans svar blev: "Nej, det är nog inte så mycket bröllop. Det är mer dejt över den klänningen"!
Han har just fyllt 12 år.
Tillslut hittade vi ett par snygga jeans och ett par skor till honom och då blev hans humör bättre. Av någon anledning är det roligare att köpa skor än byxor, enligt honom.
Vi hade fortfarande inte hittat något till mig: överallt dessa blommiga klänningar med en massa ryschpysch som verkligen inte känns Erika. Tillslut hittade vi Affären! Jag hittade även en klänning och sonen säger: "Ja, den var snygg. Det är som en Catwoman-klänning". Jag provade den och visst, den var snygg. Kanske inte så mycket bröllop, dock. Jag frågade sonen och hans svar blev: "Nej, det är nog inte så mycket bröllop. Det är mer dejt över den klänningen"!
Han har just fyllt 12 år.
tisdag 24 juni 2008
Köpsug
Var på stan med sonen på en shoppingrunda. Kläder till honom skulle inhandlas men av någon anledning slank vi in på The Phone House och skulle kolla en sak. Så börjar vi prata med en säljare där som ser våra - något till åren kommna - telefoner och undrade hur mycket pengar vi egentligen lägger ut på de tre kontantkorten varje månad. Samtalet slutade med att han nästan helt och hållet övertalade mig om att teckna ett mobilt bredbandsabonemang och köpa en lap top och tre nya telefoner!!! Vi skulle verkligen behöva bättre telefoner alla tre i familjen och ja, vi skulle behöva en dator till... Det är ofta bråk om den enda datorn hushållet äger och lillasyster känner sig undanknuffad av storebror.
Men jag blir nervös då jag inte besitter någon som helst kunskap om tekniska saker. Måste diskutera det hela med en vän som kan sådant.
Sonen gick naturligtivs upp i högvarv då han insåg vad det var vi pratade om. Nu hoppas både han och jag att det verkligen ÄR ett bra erbjudande. Köpsuget eskalerade något alldeles enormt hos mig!
Men jag blir nervös då jag inte besitter någon som helst kunskap om tekniska saker. Måste diskutera det hela med en vän som kan sådant.
Sonen gick naturligtivs upp i högvarv då han insåg vad det var vi pratade om. Nu hoppas både han och jag att det verkligen ÄR ett bra erbjudande. Köpsuget eskalerade något alldeles enormt hos mig!
söndag 15 juni 2008
Bara att gilla läget 2007-03-01
I dag var en hemsk dag. Eller gårdagen - klockan har just passerat midnatt. Stressa hem från jobbet för att hinna till sonens träning, var det första. Under tiden han tränade sprang dottern omkring i Sporthallen och hon råkade snubbla olyckligt och tog emot sig med handen då hon föll med näsan före in i en dörr. Näsblodet gjorde att jag trodde att det var det värsta, men efter en stund sa hon att hennes finger gjorde ont. Och visst - det var rejält svullet och jag kände att vi får ta vägen förbi på akuten innan vi åker hem.
Klockan 19.20 stämplade vi in på akuten. Klockan 22.15 fick vi träffa en doktor som inte ens säger "hej" då han klev in i rummet. Inte heller såg han varken mig eller dottern i ögonen.Han var inte intresserad av att presentera sig.
Han tittade på flickans finger och sa ordet "röntgen". Vid det här laget var hennes finger mer lila än någon annan slags färg.
Hon röntgades. Jag såg bilderna och kunde inte se någon spricka, som jag trodde det var, så jag tog för givet att lite bandage på så fick vi åka hem. Klockan var ju sent och alla tre var vi trötta.
Läkaren tittade på bilderna och vi fick träffa honom igen. Inget "hej" den här gången heller. Däremot sa han: "Det gick ju snabbt det där! Men jag har lite tråkiga nyheter. Det är en skelettskada på fingret så det blir Hand- och plastikkirurgen i morgonbitti".
"Neeeeeejjjjj!!!!" skrek jag inombords.
Ingen på akuten kunde gipsa så hon fick bandage och i morgonbitti får vi helt sonika bege oss upp på sjukhuset igen.
Klockan var några minuter i midnatt då jag låste upp dörren här. Det är natt mot torsdag. Barnen har skola i morgon. De är 10 och 7 år.
Bara att gilla läget.
Klockan 19.20 stämplade vi in på akuten. Klockan 22.15 fick vi träffa en doktor som inte ens säger "hej" då han klev in i rummet. Inte heller såg han varken mig eller dottern i ögonen.Han var inte intresserad av att presentera sig.
Han tittade på flickans finger och sa ordet "röntgen". Vid det här laget var hennes finger mer lila än någon annan slags färg.
Hon röntgades. Jag såg bilderna och kunde inte se någon spricka, som jag trodde det var, så jag tog för givet att lite bandage på så fick vi åka hem. Klockan var ju sent och alla tre var vi trötta.
Läkaren tittade på bilderna och vi fick träffa honom igen. Inget "hej" den här gången heller. Däremot sa han: "Det gick ju snabbt det där! Men jag har lite tråkiga nyheter. Det är en skelettskada på fingret så det blir Hand- och plastikkirurgen i morgonbitti".
"Neeeeeejjjjj!!!!" skrek jag inombords.
Ingen på akuten kunde gipsa så hon fick bandage och i morgonbitti får vi helt sonika bege oss upp på sjukhuset igen.
Klockan var några minuter i midnatt då jag låste upp dörren här. Det är natt mot torsdag. Barnen har skola i morgon. De är 10 och 7 år.
Bara att gilla läget.
Utveckling 2006-12-21
Min dotter, 7 år, meddelade igår så här:
"Mamma, jag har kommit ur prinsessåldern nu".
Jag frågade varför då, varpå hon svarar:
"Tycker det var så barnsligt"
Jag undrade det här med favoritfärg - det har så länge varit rosa på första plats, sen lila. Har den också ändrats, undrade jag. Hon svarar:
"Nu är svart min favoritfärg, sen kommer blå!"
Vidare har hon bestämt att hon inte ska vara något ljuvt och fint på julspelet med skolan (som Jungfru Maria eller ängel) - hon ska vara sockerbagare. Hennes tillägg var lite kul:
"Mamma, visste du att NN i min klass FORTFARANDE är kvar i prinsessåldern?!" *ler*
Lilla damen är på väg att bli stor! Skönt med utveckling :)
"Mamma, jag har kommit ur prinsessåldern nu".
Jag frågade varför då, varpå hon svarar:
"Tycker det var så barnsligt"
Jag undrade det här med favoritfärg - det har så länge varit rosa på första plats, sen lila. Har den också ändrats, undrade jag. Hon svarar:
"Nu är svart min favoritfärg, sen kommer blå!"
Vidare har hon bestämt att hon inte ska vara något ljuvt och fint på julspelet med skolan (som Jungfru Maria eller ängel) - hon ska vara sockerbagare. Hennes tillägg var lite kul:
"Mamma, visste du att NN i min klass FORTFARANDE är kvar i prinsessåldern?!" *ler*
Lilla damen är på väg att bli stor! Skönt med utveckling :)
Så här kan det gå då en norrlänning bjuder till partaj 2006-07-21
Kanske jag har dålig humor...
...men jag kunde inte sluta skratta då jag såg det här *skrattar*
Så här kan det gå till då en norrlänning bjuder till partaj:
Ola har jobbat i IT-branschen i 25 år och har blivt blivit less på stressen. Han slutar sitt jobb och köper en övergiven gård uppe i Lappland. Så långt från civilisationen han kan komma.
Ola träffar brevbäraren en gång i veckan och handlar i närmaste lanthandel en gång i månaden. Annars är lugnet totalt. Efter sex månader av total isolering knackar det plötsligt på dörren. Han öppnar och där utanför står en skäggig, storvuxen man:
- Jag heter Enok, din granne tre mil bort på andra sidan dalen. Jag tänkte ha partaj på lördag och undrar om du vill komma, säger mannen.
- Toppen! Efter sex månader börjar jag vara redo att möta några lokala människor. Tack! säger Ola och skiner upp.
När Enok börjar gå sin väg stannar han upp och säger:
- Måste väl varna dig, det brukar bli en hel del supande.
- Inga problem! Efter 25 år i IT-branschen så hänger jag med de bästa, svarar Ola.
Enok fortsätter att gå - men stannar till igen och säger:
- Troligen så blir det nog en massa slagsmål med.
Ola tänker: "Jasså...hårda killar" men säger:
- Jag brukar komma bra överrens med folk. Så det ska väl gå bra.
Ännu en gång går Enok sin väg, men stannar till igen och säger:
- Jag har sett en hel del vild sex på de här partajerna också.
Ola utbrister:
- Ja, se det är inget problem! Du ska minnas att jag varit här ensamen i sex månader. Räkna med mej! Förresten - hur ska jag vara klädd?
Enok stannar igen och svarar:
- Det spelar ingen roll. Det blir bara du och jag på partajet...
...men jag kunde inte sluta skratta då jag såg det här *skrattar*
Så här kan det gå till då en norrlänning bjuder till partaj:
Ola har jobbat i IT-branschen i 25 år och har blivt blivit less på stressen. Han slutar sitt jobb och köper en övergiven gård uppe i Lappland. Så långt från civilisationen han kan komma.
Ola träffar brevbäraren en gång i veckan och handlar i närmaste lanthandel en gång i månaden. Annars är lugnet totalt. Efter sex månader av total isolering knackar det plötsligt på dörren. Han öppnar och där utanför står en skäggig, storvuxen man:
- Jag heter Enok, din granne tre mil bort på andra sidan dalen. Jag tänkte ha partaj på lördag och undrar om du vill komma, säger mannen.
- Toppen! Efter sex månader börjar jag vara redo att möta några lokala människor. Tack! säger Ola och skiner upp.
När Enok börjar gå sin väg stannar han upp och säger:
- Måste väl varna dig, det brukar bli en hel del supande.
- Inga problem! Efter 25 år i IT-branschen så hänger jag med de bästa, svarar Ola.
Enok fortsätter att gå - men stannar till igen och säger:
- Troligen så blir det nog en massa slagsmål med.
Ola tänker: "Jasså...hårda killar" men säger:
- Jag brukar komma bra överrens med folk. Så det ska väl gå bra.
Ännu en gång går Enok sin väg, men stannar till igen och säger:
- Jag har sett en hel del vild sex på de här partajerna också.
Ola utbrister:
- Ja, se det är inget problem! Du ska minnas att jag varit här ensamen i sex månader. Räkna med mej! Förresten - hur ska jag vara klädd?
Enok stannar igen och svarar:
- Det spelar ingen roll. Det blir bara du och jag på partajet...
Barnen och lite dramaqueen 2006-05-05
Sonen ska på disco. Han har ordnat med kläder - ett tag tänkte han ha hög hatt (Japp! Så är det! Min Farfars finhatt *skrattar*) men kom på att det kanske är lite opraktiskt då man ska dansa... Bra poäng där. Fluga har han dock (jodå, snitsig liten man det där *ler*). Dottern är superavis för att inte hon får gå på disco hon också. "NEJ, DET ÄR JAG INTE ALLS", skriker den lilla dramaqueenen hysteriskt här och smäller i dörrar. Hmmm...förstår inte var hon fått de anlagen ifrån *förvånad* Själv är jag ju som en filbunke i alla lägen... eller nåt...*skrattar*
Världen har blivit lite sämre 2006-04-26
Så var det en som sa efter minnesstunden jag var på idag. Och det är ungefär så det känns. En fin människa har gått vidare till ett annat slags liv än jordelivet.
Tänk att en person, som man träffar några timmar varannan vecka under lite drygt en termin, kan sätta sådana djupa avtryck i så många personers liv. Vi, som haft förmånen att ha honom som lärare och mentor, säger alla ungefär samma sak: Då han talade till oss förstod vi inte riktigt allt. Men efter några år – eller ibland många år – förstår vi vad det var han menade.
Han var underfundig, klok, tänkande och såg så mycket. Uppfattade små signaler, tonfall och känslor.
Jag har vetat att han alltid funnits där om jag skulle behöva vägledning. Telefonnumret fanns inprogrammerat i mobilen, det har bara varit att ringa. Många är de gånger då jag mer eller mindre varit hysterisk över något som inte fungerar som det ska. Även fast jag gjort som han sagt man ska göra. Jag ringde upp honom och vad han gjorde sådana gånger var att han bad mej att sätta mig ner, andas lugnt. Det var en order. Då han försäkrat sig om att så skett - först då - frågade han vad det var för problem. Alla blev tagna på allvar i den situation som man befann sig i. Även om jag blev hysterisk över en struntsak, så var jag värd att bli tagen på allvar. Ungefär så tror jag han resonerade med allt.
När jag slutade min utbildning visste jag att jag skulle sakna honom. Idag finns inte hans nummer kvar i min mobil. Jag kan inte längre ringa honom och be om råd. Inte för att jag, sedan jag slutat på utbildningen, haft mycket kontakt med honom. Men möjligheten har funnits. Vetskapen om det har räckt långt.
Han avslutade sina radioprogram med frasen: ”Tills vi hörs igen – LEV!” Jag kommer inte att höra honom igen, men måste komma ihåg att leva.
Det känns som en bekant uttryckte sig efter minnesstunden: ”Så har världen blivit lite sämre nu”.
Tänk att en person, som man träffar några timmar varannan vecka under lite drygt en termin, kan sätta sådana djupa avtryck i så många personers liv. Vi, som haft förmånen att ha honom som lärare och mentor, säger alla ungefär samma sak: Då han talade till oss förstod vi inte riktigt allt. Men efter några år – eller ibland många år – förstår vi vad det var han menade.
Han var underfundig, klok, tänkande och såg så mycket. Uppfattade små signaler, tonfall och känslor.
Jag har vetat att han alltid funnits där om jag skulle behöva vägledning. Telefonnumret fanns inprogrammerat i mobilen, det har bara varit att ringa. Många är de gånger då jag mer eller mindre varit hysterisk över något som inte fungerar som det ska. Även fast jag gjort som han sagt man ska göra. Jag ringde upp honom och vad han gjorde sådana gånger var att han bad mej att sätta mig ner, andas lugnt. Det var en order. Då han försäkrat sig om att så skett - först då - frågade han vad det var för problem. Alla blev tagna på allvar i den situation som man befann sig i. Även om jag blev hysterisk över en struntsak, så var jag värd att bli tagen på allvar. Ungefär så tror jag han resonerade med allt.
När jag slutade min utbildning visste jag att jag skulle sakna honom. Idag finns inte hans nummer kvar i min mobil. Jag kan inte längre ringa honom och be om råd. Inte för att jag, sedan jag slutat på utbildningen, haft mycket kontakt med honom. Men möjligheten har funnits. Vetskapen om det har räckt långt.
Han avslutade sina radioprogram med frasen: ”Tills vi hörs igen – LEV!” Jag kommer inte att höra honom igen, men måste komma ihåg att leva.
Det känns som en bekant uttryckte sig efter minnesstunden: ”Så har världen blivit lite sämre nu”.
Naturen kom till stan 2006-04-22
Jag och barnen var ute och promenerade på gatan där vi bor. Hörde för första gången alla flyttfåglar som kommit hem efter sina vintersemestrar på varmare ort. De kraxade jättemycket och vårkänslorna bara svämmade över inne i oss.
Så gick vi några steg till och då fick vi se vad allt handlade om. Det tog en stund innan jag fattade vad det var som hände tre meter bort. En duvhök (tror jag) hade övermannat en kaja som kämpade för sitt liv! På trottoaren mitt inne i Umeå! Höken var mycket bestämd och tittade sig omkring - hotfullt. Det var som att den försökte nagla fast oss andra som tittade på med sin blick. Den höll kajan i ett hårt grepp. (Tänk om jag haft en kamera i fickan!)
Det blev en hård kamp. Kajan fick greppet om höken, som snabbt slog om och fick överläget igen. Skatorna försökte hjälpa den stackars kajan. Sonen försökte skrämma höken, men jag bad honom låta bli. Naturen har sin gång. Vi kan inget göra.
Barnen blev alldeles tagna. Dottern, 6½ år, började gråta och sa att sådana som den höken borde inte få finnas. Jag försökte pedagogiskt förklara för barnen att det är så det är i naturen. Rovdjur finns och de dödar andra djur. För sin egen överlevnads skull. Att vi människor också är rovdjur i grunden. Vi dödar ju kor och grisar för matens skull.
Sonen (snart 10 år) överväger nu att bli vegetarian *hjälp*
Så gick vi några steg till och då fick vi se vad allt handlade om. Det tog en stund innan jag fattade vad det var som hände tre meter bort. En duvhök (tror jag) hade övermannat en kaja som kämpade för sitt liv! På trottoaren mitt inne i Umeå! Höken var mycket bestämd och tittade sig omkring - hotfullt. Det var som att den försökte nagla fast oss andra som tittade på med sin blick. Den höll kajan i ett hårt grepp. (Tänk om jag haft en kamera i fickan!)
Det blev en hård kamp. Kajan fick greppet om höken, som snabbt slog om och fick överläget igen. Skatorna försökte hjälpa den stackars kajan. Sonen försökte skrämma höken, men jag bad honom låta bli. Naturen har sin gång. Vi kan inget göra.
Barnen blev alldeles tagna. Dottern, 6½ år, började gråta och sa att sådana som den höken borde inte få finnas. Jag försökte pedagogiskt förklara för barnen att det är så det är i naturen. Rovdjur finns och de dödar andra djur. För sin egen överlevnads skull. Att vi människor också är rovdjur i grunden. Vi dödar ju kor och grisar för matens skull.
Sonen (snart 10 år) överväger nu att bli vegetarian *hjälp*
Adrenalin 2006-04-01
Hagamannen är gripen. Eller det polisen säger sig vara säkra på vara Hagamannen i alla fall. I går var häktningsförhandlingen och hela mediasverige var där. Som den lokala reportern jag är uppe i norra Sverige, har jag aldrig tidigare varit med om ett sådant pressuppbåd. Det här är så stort! Inte ens då Tingsrätten sprängdes, för några år sedan, var det så här. Stämningen var spänd i polishuset, alla var på tå trots att alla försökte se avslappnade ut.
Efter förhandlingen var det en liten presskonferens. Alla ville sitta närmast för att få bäst ljud, kunna ställa de bästa frågorna, få de bästa bilderna. Trängsel, armbågar och irriterade blickar från kollegorna. Men det var jag (förutom Aftonbladets reporter, som skjutsade honom till flyget) som var den enda som fick en unik intervju med Leif Silbersky! Andra försökte knipa honom under tiden, men jag nagalde fast honom. Kändes skönt att knäppa stockholmsjournalisterna på fingrarna! *skrattar*
Idag är jag lite lugnare....*ler*
Efter förhandlingen var det en liten presskonferens. Alla ville sitta närmast för att få bäst ljud, kunna ställa de bästa frågorna, få de bästa bilderna. Trängsel, armbågar och irriterade blickar från kollegorna. Men det var jag (förutom Aftonbladets reporter, som skjutsade honom till flyget) som var den enda som fick en unik intervju med Leif Silbersky! Andra försökte knipa honom under tiden, men jag nagalde fast honom. Kändes skönt att knäppa stockholmsjournalisterna på fingrarna! *skrattar*
Idag är jag lite lugnare....*ler*
Barn är fina 2006-03-25
Jag och barnen var i stan och skulle åka buss hem. I busskuren fanns det en massa klotter och min snart 10-åriga son sa: Mamma, det som står där var inte så sött.
Jag svarade: Nähä, vad står det då?
Sonen läste: "Ring (ett telefonnummer) om du vill Kullavägen"...om du förstår (tittade menande på mig)... Kullavägen är ett finare ord än det där andra, du vet.
Sedan frågade han: Har du en penna?
Jag svarade att nej jag hade ingen penna och han ska inte klottra något.
Han sa: Tänkte bara stryka över det där, för det var så dumt.
Man blir ju varm i lilla hjärtat! *ler*
Jag svarade: Nähä, vad står det då?
Sonen läste: "Ring (ett telefonnummer) om du vill Kullavägen"...om du förstår (tittade menande på mig)... Kullavägen är ett finare ord än det där andra, du vet.
Sedan frågade han: Har du en penna?
Jag svarade att nej jag hade ingen penna och han ska inte klottra något.
Han sa: Tänkte bara stryka över det där, för det var så dumt.
Man blir ju varm i lilla hjärtat! *ler*
Gamla saker
Jag har skrivit på andra ställen som inte finns kvar, men en del av texterna vill jag ändå ha kvar för att jag inte ska glömma, eller för att de helt enkelt betyder något. De kommer in här en efter en.
Gamla vänner
Den här våren har varit fantastisk på många sätt. Facebook har varit ett hjälpmedel och jag har hittat människor som jag av olika anledningar tappat bort under årens lopp. Nu till midsommar är vi ett gäng som inte setts på 17 år som ska fira tillsammans. Och grejen är att då vi pratar på telefonen så är det som om inga år alls har gått! Jag och bästa vänninnan från 1989 bestämde att vi skulle fira midsommar tillsammans och under våren har andra trillat in och sagt ja till inbjudan, bara sådär! Helt galet, helt underbart.
Snart ses vi!
Snart ses vi!
onsdag 11 juni 2008
Snurrig
Vad vill jag med mitt liv? En sak vet jag och det är att jag inte vill vara singel (som jag nyss trodde jag ville vara) - jag vill träffa Den Rätte. Och jag tror jag kan ha gjort det. Kruxet är att han inte bor i samma stad som jag. Så vad vill jag med ett förhållande? Klarar jag av att ha ett distansförhållande? Jag vet inte. Förmodligen vill jag dela vardagen med Honom. Komma hem till Honom, äta middag med Honom, somna och vakna med Honom.
Jag är fast där jag bor då jag har barn som också har en pappa. Kan man begära att Han flyttar till samma stad som jag? När Han har sitt liv där han lever och verkar?
Är det så att "om det är rätt så finns inga hinder, bara möjligheter"? Som det sägs? Jag vet inte. Men om det nu är så rätt, kan man bara blunda då? För olika hinder som att det är typ halva landet mellan oss? Eller är det så att man ser till att det fungerar? Kanske det är så, men hur länge då? Jag vill inte ha ytterligare ett förhållande som håller ett tag, några år eller så, och sedan fungerar det inte längre... på grund av avståndet.
Har jag någonsin känt mig snurrig så är det nu. Åren rinner iväg och jag vill träffa den Man som jag ska åldras med.
Jag är fast där jag bor då jag har barn som också har en pappa. Kan man begära att Han flyttar till samma stad som jag? När Han har sitt liv där han lever och verkar?
Är det så att "om det är rätt så finns inga hinder, bara möjligheter"? Som det sägs? Jag vet inte. Men om det nu är så rätt, kan man bara blunda då? För olika hinder som att det är typ halva landet mellan oss? Eller är det så att man ser till att det fungerar? Kanske det är så, men hur länge då? Jag vill inte ha ytterligare ett förhållande som håller ett tag, några år eller så, och sedan fungerar det inte längre... på grund av avståndet.
Har jag någonsin känt mig snurrig så är det nu. Åren rinner iväg och jag vill träffa den Man som jag ska åldras med.
torsdag 5 juni 2008
Vänskap
"Ny vänskap ska inte föraktas om den ger hopp om att bära frukt, liksom de gröna skotten på veteåkern som inte gör oss besvikna vid skördetiden.
Ändå måste de gamla vänskaperna ha sin speciella plats, ty ålderns och vanans makt är mycket stor."
De här raderna fick jag av mitt tjejgäng i höstas då de kom hem till mig och nu - efter det att jag på nytt hittat många gamla vänner som finns där igen - inser jag vikten av historia tillsammans med människor på riktigt-riktigt.
Den här våren har varit fantastisk på det sättet!
Ändå måste de gamla vänskaperna ha sin speciella plats, ty ålderns och vanans makt är mycket stor."
De här raderna fick jag av mitt tjejgäng i höstas då de kom hem till mig och nu - efter det att jag på nytt hittat många gamla vänner som finns där igen - inser jag vikten av historia tillsammans med människor på riktigt-riktigt.
Den här våren har varit fantastisk på det sättet!
onsdag 23 april 2008
Vårkänslor
För inte så länge sedan kände jag att det här med kärlek kunde allt vänta ett tag till. Skönt att vara singel. Men nu vet jag inte längre. Kanske är det våren, solen, uteserveringarna som kommer fram en efter en. Men jag vill träffa en jävligt snygg kille som är intelligent och som också kan ha kul. En vars ögon bara gnistrar när han ler. Som tycker att jag är helt underbar. Man kan höra av sig till mig! ;-)
fredag 4 april 2008
Sårbar
Idag har vi på jobbet kollat hur sommaren kommer att se ut. Den här sommaren har jag tänkt att verkligen se till att vara med barnen då de är hos mig. Något annat finns inte.
Vi kan ta en tillbakablick:
I samma veva som jag och barnens pappa gick skilda vägar blev jag examinerad till ett nytt yrke och jag har haft vikariat som blivit sommarvikariat (i förhoppningen om att det skulle bli något mer) som blev mer ett tag. Tills det var dags att hoppa på nästa vikariat som blev ett sommarvikariat (i samma förhoppning om att det skulle bli mer)... osv. Branschen jag hoppade på var journalistbranschen. Den bransch som AMS haft på sin svarta lista över "yrke du inte ska hoppa på" under många år.
Så jag var arbetslös länge - fick sommarvikariat (i förhoppningen om att det skulle ge mer, vilket det aldrig gjorde) och gick miste om ytterligare en sommar med barnen... Tack, barnens mormor och morfar för att ni varit dagis under så många somrar!!!
Tillslut fick jag ett s k Plusjobb, som sosseregeringen grejade. Tack! Det var super för mig just då! Verkligen! Men... som med allt annat har det sitt slut och nu närmar sig slutet även här.
Sommarplanering: I vår familjekonstellation, med alla ex och barn som är inblandade är vi 15 personer. Som ska försöka få sommaren att gå ihop på ett bra sätt. Jag och barnens pappa (tillsammans med sin nuvarande sambo och sitt ex som han har barn med, med sambons ex som hon har barn med) har kommit fram till att det är bra att vara fyrkantig. Att bara köra på med samma veckor hela året.
Jobbet: I januari sa jag till min chef att så här ser min sommar ut, jag berättade vilka veckor jag måste vara ledig för då är barnen med mig. Nu funkar inte det alls. Idag har vi försökt få sommaren att gå ihop på jobbet och jag begär verkligen inte mycket. Jag begär två veckor då barnen är med mig, sedan jobbar jag två veckor och efter det vill jag vara med barnen i två veckor. Det finns de som tycker att fyra veckors ledighet i ett streck är det enda som funkar - ja, det vill jag med, men det kommer jag att få en vacker dag om cirka 5-8 år eller så. Bah! Jag känner mig som en bitch för att jag vill vara med mina barn under sommaren! Visst är det fel att behöva tänka så?!
Hur gör man?
Vi kan ta en tillbakablick:
I samma veva som jag och barnens pappa gick skilda vägar blev jag examinerad till ett nytt yrke och jag har haft vikariat som blivit sommarvikariat (i förhoppningen om att det skulle bli något mer) som blev mer ett tag. Tills det var dags att hoppa på nästa vikariat som blev ett sommarvikariat (i samma förhoppning om att det skulle bli mer)... osv. Branschen jag hoppade på var journalistbranschen. Den bransch som AMS haft på sin svarta lista över "yrke du inte ska hoppa på" under många år.
Så jag var arbetslös länge - fick sommarvikariat (i förhoppningen om att det skulle ge mer, vilket det aldrig gjorde) och gick miste om ytterligare en sommar med barnen... Tack, barnens mormor och morfar för att ni varit dagis under så många somrar!!!
Tillslut fick jag ett s k Plusjobb, som sosseregeringen grejade. Tack! Det var super för mig just då! Verkligen! Men... som med allt annat har det sitt slut och nu närmar sig slutet även här.
Sommarplanering: I vår familjekonstellation, med alla ex och barn som är inblandade är vi 15 personer. Som ska försöka få sommaren att gå ihop på ett bra sätt. Jag och barnens pappa (tillsammans med sin nuvarande sambo och sitt ex som han har barn med, med sambons ex som hon har barn med) har kommit fram till att det är bra att vara fyrkantig. Att bara köra på med samma veckor hela året.
Jobbet: I januari sa jag till min chef att så här ser min sommar ut, jag berättade vilka veckor jag måste vara ledig för då är barnen med mig. Nu funkar inte det alls. Idag har vi försökt få sommaren att gå ihop på jobbet och jag begär verkligen inte mycket. Jag begär två veckor då barnen är med mig, sedan jobbar jag två veckor och efter det vill jag vara med barnen i två veckor. Det finns de som tycker att fyra veckors ledighet i ett streck är det enda som funkar - ja, det vill jag med, men det kommer jag att få en vacker dag om cirka 5-8 år eller så. Bah! Jag känner mig som en bitch för att jag vill vara med mina barn under sommaren! Visst är det fel att behöva tänka så?!
Hur gör man?
onsdag 2 april 2008
Mera kärleksprat
Ja, det är ju ett ämne som aldrig sinar det här! Barnen tycker att deras moder ska ha en kille. Modern själv känner kanske att det inte är riktigt läge för det just nu. Var sak har sin tid, så att säga. Landa i livet har sin och där är jag nu.
Vi satt i kväll och åt lite glass och pratade. Dottern tycker att jag ska bli ihop med en kompis pappa ("För då blir jag och kompisen syskon!" sa hon och log med hela ansiktet. Sonen var inte lika förtjust), alternativt en annan kompis nyskilde pappa ("För då blir ju hon och jag syskon!" sa hon lika överförtjust). Nja, modern gillade inte direkt de här förslagen. Sedan kom hon på att hennes vikarie på skolan - en kille på 22 år kunde vara något ("Han fyller 23 på lördag!" sa hon och skrattade då hon insåg att det kanske skulle bli något för ungt för modern).
Sonen går efter hur mycket film killar har hemma eller har kunskap om. En kompis har något på 1000 filmer hemma. Efter att ha varit där och lånat några sa han: "Mamma, bli ihop med honom! Och gör inte slut!"
De är tänkande varelser och de vill inte att jag ska vara ensamen. Men ensamen är rätt skönt att vara. För det mesta. Om man inte ska äta middag... på helgen...
Vi satt i kväll och åt lite glass och pratade. Dottern tycker att jag ska bli ihop med en kompis pappa ("För då blir jag och kompisen syskon!" sa hon och log med hela ansiktet. Sonen var inte lika förtjust), alternativt en annan kompis nyskilde pappa ("För då blir ju hon och jag syskon!" sa hon lika överförtjust). Nja, modern gillade inte direkt de här förslagen. Sedan kom hon på att hennes vikarie på skolan - en kille på 22 år kunde vara något ("Han fyller 23 på lördag!" sa hon och skrattade då hon insåg att det kanske skulle bli något för ungt för modern).
Sonen går efter hur mycket film killar har hemma eller har kunskap om. En kompis har något på 1000 filmer hemma. Efter att ha varit där och lånat några sa han: "Mamma, bli ihop med honom! Och gör inte slut!"
De är tänkande varelser och de vill inte att jag ska vara ensamen. Men ensamen är rätt skönt att vara. För det mesta. Om man inte ska äta middag... på helgen...
Vårvinterbad
Sonen hade utedag med skolan igår, de har det varje vecka och det är bra. Tre timmar en eftermiddag i veckan är de ute - vädret spelar ingen roll, ut ska de! Igår var de vid älven och efter att de varit där cirka en halvtimme eller nåt får jag ett samtal från sonens lärare som skjutsat hem honom. Orsak: sonen har badat lite i älven!
Jag ringde hem för att prata med sonen och höra hur det var med honom: "Mamma, det var så jävla kallt. Jag måste skriva till Rekordboken för ingen kan ha gjort det här" sa den lilla pojken. Jag frågade hur mycket av kläderna som var blöta, om han hängt upp dem på element osv. Skorna hade klarat sig, visade det sig! Hur? Sonen förklarade ordagrant så här: "Det var som om tyngdpunkten var på överkroppen. Fötterna var kvar i gräset"
Hur kan man som 11-åring formulera sig så? Det är underbart!
Jag ringde hem för att prata med sonen och höra hur det var med honom: "Mamma, det var så jävla kallt. Jag måste skriva till Rekordboken för ingen kan ha gjort det här" sa den lilla pojken. Jag frågade hur mycket av kläderna som var blöta, om han hängt upp dem på element osv. Skorna hade klarat sig, visade det sig! Hur? Sonen förklarade ordagrant så här: "Det var som om tyngdpunkten var på överkroppen. Fötterna var kvar i gräset"
Hur kan man som 11-åring formulera sig så? Det är underbart!
tisdag 25 mars 2008
Det här med kärlek och livet
Jag är singel. En rätt nöjd sådan! (Nedanstående inlägg gäller inte längre... det var en skön, kort förälskelse, inget mer).
Jag njuter av ensamheten och alla möjligheter som det kan innebära. Man kan otvunget träffa nya vänner att ha kul med på helgerna eftersom de gamla, som fortfarande lever i sina parförhållanden, inte finns kvar som förr... Eller det är lite så här också att jag lever ett annat liv jag med. Man utvecklas med tiden, tack och lov! Jag vill hur som helst skapa mig ett eget bra umgänge som är hållbart innan jag går in i ett nytt förhållande. Jag vill veta vem jag är helt ut innan jag går in i ett nytt föhållande.
I alla fall försöker jag inbilla mig att det är skönt. Visst, jag menar allt ovanstående! Men det är jävligt trist att äta middag en måndag ensamen. För att inte tala om fredag-lördag. Jag tror i och för sig inte att jag i dagsläget är kapabel till att leva i ett seriöst förhållande just nu. Ändå finns den där längtan efter någon som är sådär superspeciell, en som verkligen älskar mig som jag älskar. Som får det att pirra i magen, som gör mig sjukskrivningsmässig. Som kan ta mig för den jag är som jag kan ta för den han är. Jag började med Facebook i höstas och hittade en massa folk som jag av olika anledningar tappat kontakten med. Vi pratar med varandra och upptäcker varandra på nytt. Men som sagt, jag är inte i fas för seriösa saker just nu.
Mitt liv har kantats med taskig tajming! När det gäller vilken klass jag ska gå i i olika skolor: de som gick i klasserna över eller under mig har haft de roligare klasserna, när det gäller jobb: strax efter det att jag skulle blivit inLASad på några ställen och de inte har "anställningstänket" så jag blev utLASad... ja, några månader senare anställdes alla som var kvar... Kärlek: då jag inte är mottaglig så kommer alla prinsar ridande som fan! Kommer de att finnas kvar då jag varit singel klart? Tveksamt... Hoppet är i alla fall det sista som ska överge en, sägs det.
Jag njuter av ensamheten och alla möjligheter som det kan innebära. Man kan otvunget träffa nya vänner att ha kul med på helgerna eftersom de gamla, som fortfarande lever i sina parförhållanden, inte finns kvar som förr... Eller det är lite så här också att jag lever ett annat liv jag med. Man utvecklas med tiden, tack och lov! Jag vill hur som helst skapa mig ett eget bra umgänge som är hållbart innan jag går in i ett nytt förhållande. Jag vill veta vem jag är helt ut innan jag går in i ett nytt föhållande.
I alla fall försöker jag inbilla mig att det är skönt. Visst, jag menar allt ovanstående! Men det är jävligt trist att äta middag en måndag ensamen. För att inte tala om fredag-lördag. Jag tror i och för sig inte att jag i dagsläget är kapabel till att leva i ett seriöst förhållande just nu. Ändå finns den där längtan efter någon som är sådär superspeciell, en som verkligen älskar mig som jag älskar. Som får det att pirra i magen, som gör mig sjukskrivningsmässig. Som kan ta mig för den jag är som jag kan ta för den han är. Jag började med Facebook i höstas och hittade en massa folk som jag av olika anledningar tappat kontakten med. Vi pratar med varandra och upptäcker varandra på nytt. Men som sagt, jag är inte i fas för seriösa saker just nu.
Mitt liv har kantats med taskig tajming! När det gäller vilken klass jag ska gå i i olika skolor: de som gick i klasserna över eller under mig har haft de roligare klasserna, när det gäller jobb: strax efter det att jag skulle blivit inLASad på några ställen och de inte har "anställningstänket" så jag blev utLASad... ja, några månader senare anställdes alla som var kvar... Kärlek: då jag inte är mottaglig så kommer alla prinsar ridande som fan! Kommer de att finnas kvar då jag varit singel klart? Tveksamt... Hoppet är i alla fall det sista som ska överge en, sägs det.
Har inte känt för att skriva nåt....
Det har gått ett tag sedan jag kände mig skrivsugen, men nu verkar det ha släppt lite. Livet har varit minst sagt turbulent på slutet och skrivandet har legat på låg prio. Men snart har jag nog landat. Tankar som borde bli skrift börjar komma till mig och det är ett bra tecken på många saker :-)
Var sak har sin tråd - det här var mest ett mellansnack!
Var sak har sin tråd - det här var mest ett mellansnack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)