Allt är relativt

Jag börjar närma mig de 40, men jag tror aldrig jag känt mig så ung som nu. Det måste vara något som händer med en människa kring de här åren. Mer avslappnad och lugn, känner jag mig. När mamma fyllde 40 sa hon att "Nu börjar livet" och då tyckte jag att hon var en tant. Nu är jag själv där, men känner mig inte som en tant. Allt är relativt.

I helgen var jag på bröllop och gifte bort en av mina "småkusiner". Jag har ett helt gäng kusiner som jag tyckt varit småbarn under årens lopp... Men ja, de blir ju äldre de med! Folk frågade vem jag var och jag sa att jag var bruden äldsta kusin varpå samtliga svarade: "Det kan man då inte tro". Mina barn anser mig inte, som jämförelse bakåt i tiden, att deras mamma är en tant. De anser att jag är så ung så det finns inte.

Idag tar jag det som en komplimang. Men då jag var 27 år och fick visa leg då jag skulle köpa snus var det en förolämpning. Killen i kiosken trodde dessutom att leget inte var mitt! Då hade jag varit gift i 2 år och hade en 1-åring i vagnen utanför butiken. Då ville jag bli tagen i den ålder jag var i. Det vill jag nu med, naturligtvis, men det gör inget om man skulle gissa på att jag är kring 30:) Har dock inte ålderskomplex! Jag njuter!