Vi ska på bröllop om några veckor och sonen och jag var tvungna att handla kläder till den dagen. Det är verkligen inte lätt att hitta kläder som passar dels mig och dels mig på ett bröllop! Och att hitta snygga brallor till sonen är ungefär lika svårt.
Tillslut hittade vi ett par snygga jeans och ett par skor till honom och då blev hans humör bättre. Av någon anledning är det roligare att köpa skor än byxor, enligt honom.
Vi hade fortfarande inte hittat något till mig: överallt dessa blommiga klänningar med en massa ryschpysch som verkligen inte känns Erika. Tillslut hittade vi Affären! Jag hittade även en klänning och sonen säger: "Ja, den var snygg. Det är som en Catwoman-klänning". Jag provade den och visst, den var snygg. Kanske inte så mycket bröllop, dock. Jag frågade sonen och hans svar blev: "Nej, det är nog inte så mycket bröllop. Det är mer dejt över den klänningen"!
Han har just fyllt 12 år.
torsdag 24 juli 2008
tisdag 24 juni 2008
Köpsug
Var på stan med sonen på en shoppingrunda. Kläder till honom skulle inhandlas men av någon anledning slank vi in på The Phone House och skulle kolla en sak. Så börjar vi prata med en säljare där som ser våra - något till åren kommna - telefoner och undrade hur mycket pengar vi egentligen lägger ut på de tre kontantkorten varje månad. Samtalet slutade med att han nästan helt och hållet övertalade mig om att teckna ett mobilt bredbandsabonemang och köpa en lap top och tre nya telefoner!!! Vi skulle verkligen behöva bättre telefoner alla tre i familjen och ja, vi skulle behöva en dator till... Det är ofta bråk om den enda datorn hushållet äger och lillasyster känner sig undanknuffad av storebror.
Men jag blir nervös då jag inte besitter någon som helst kunskap om tekniska saker. Måste diskutera det hela med en vän som kan sådant.
Sonen gick naturligtivs upp i högvarv då han insåg vad det var vi pratade om. Nu hoppas både han och jag att det verkligen ÄR ett bra erbjudande. Köpsuget eskalerade något alldeles enormt hos mig!
Men jag blir nervös då jag inte besitter någon som helst kunskap om tekniska saker. Måste diskutera det hela med en vän som kan sådant.
Sonen gick naturligtivs upp i högvarv då han insåg vad det var vi pratade om. Nu hoppas både han och jag att det verkligen ÄR ett bra erbjudande. Köpsuget eskalerade något alldeles enormt hos mig!
söndag 15 juni 2008
Bara att gilla läget 2007-03-01
I dag var en hemsk dag. Eller gårdagen - klockan har just passerat midnatt. Stressa hem från jobbet för att hinna till sonens träning, var det första. Under tiden han tränade sprang dottern omkring i Sporthallen och hon råkade snubbla olyckligt och tog emot sig med handen då hon föll med näsan före in i en dörr. Näsblodet gjorde att jag trodde att det var det värsta, men efter en stund sa hon att hennes finger gjorde ont. Och visst - det var rejält svullet och jag kände att vi får ta vägen förbi på akuten innan vi åker hem.
Klockan 19.20 stämplade vi in på akuten. Klockan 22.15 fick vi träffa en doktor som inte ens säger "hej" då han klev in i rummet. Inte heller såg han varken mig eller dottern i ögonen.Han var inte intresserad av att presentera sig.
Han tittade på flickans finger och sa ordet "röntgen". Vid det här laget var hennes finger mer lila än någon annan slags färg.
Hon röntgades. Jag såg bilderna och kunde inte se någon spricka, som jag trodde det var, så jag tog för givet att lite bandage på så fick vi åka hem. Klockan var ju sent och alla tre var vi trötta.
Läkaren tittade på bilderna och vi fick träffa honom igen. Inget "hej" den här gången heller. Däremot sa han: "Det gick ju snabbt det där! Men jag har lite tråkiga nyheter. Det är en skelettskada på fingret så det blir Hand- och plastikkirurgen i morgonbitti".
"Neeeeeejjjjj!!!!" skrek jag inombords.
Ingen på akuten kunde gipsa så hon fick bandage och i morgonbitti får vi helt sonika bege oss upp på sjukhuset igen.
Klockan var några minuter i midnatt då jag låste upp dörren här. Det är natt mot torsdag. Barnen har skola i morgon. De är 10 och 7 år.
Bara att gilla läget.
Klockan 19.20 stämplade vi in på akuten. Klockan 22.15 fick vi träffa en doktor som inte ens säger "hej" då han klev in i rummet. Inte heller såg han varken mig eller dottern i ögonen.Han var inte intresserad av att presentera sig.
Han tittade på flickans finger och sa ordet "röntgen". Vid det här laget var hennes finger mer lila än någon annan slags färg.
Hon röntgades. Jag såg bilderna och kunde inte se någon spricka, som jag trodde det var, så jag tog för givet att lite bandage på så fick vi åka hem. Klockan var ju sent och alla tre var vi trötta.
Läkaren tittade på bilderna och vi fick träffa honom igen. Inget "hej" den här gången heller. Däremot sa han: "Det gick ju snabbt det där! Men jag har lite tråkiga nyheter. Det är en skelettskada på fingret så det blir Hand- och plastikkirurgen i morgonbitti".
"Neeeeeejjjjj!!!!" skrek jag inombords.
Ingen på akuten kunde gipsa så hon fick bandage och i morgonbitti får vi helt sonika bege oss upp på sjukhuset igen.
Klockan var några minuter i midnatt då jag låste upp dörren här. Det är natt mot torsdag. Barnen har skola i morgon. De är 10 och 7 år.
Bara att gilla läget.
Utveckling 2006-12-21
Min dotter, 7 år, meddelade igår så här:
"Mamma, jag har kommit ur prinsessåldern nu".
Jag frågade varför då, varpå hon svarar:
"Tycker det var så barnsligt"
Jag undrade det här med favoritfärg - det har så länge varit rosa på första plats, sen lila. Har den också ändrats, undrade jag. Hon svarar:
"Nu är svart min favoritfärg, sen kommer blå!"
Vidare har hon bestämt att hon inte ska vara något ljuvt och fint på julspelet med skolan (som Jungfru Maria eller ängel) - hon ska vara sockerbagare. Hennes tillägg var lite kul:
"Mamma, visste du att NN i min klass FORTFARANDE är kvar i prinsessåldern?!" *ler*
Lilla damen är på väg att bli stor! Skönt med utveckling :)
"Mamma, jag har kommit ur prinsessåldern nu".
Jag frågade varför då, varpå hon svarar:
"Tycker det var så barnsligt"
Jag undrade det här med favoritfärg - det har så länge varit rosa på första plats, sen lila. Har den också ändrats, undrade jag. Hon svarar:
"Nu är svart min favoritfärg, sen kommer blå!"
Vidare har hon bestämt att hon inte ska vara något ljuvt och fint på julspelet med skolan (som Jungfru Maria eller ängel) - hon ska vara sockerbagare. Hennes tillägg var lite kul:
"Mamma, visste du att NN i min klass FORTFARANDE är kvar i prinsessåldern?!" *ler*
Lilla damen är på väg att bli stor! Skönt med utveckling :)
Så här kan det gå då en norrlänning bjuder till partaj 2006-07-21
Kanske jag har dålig humor...
...men jag kunde inte sluta skratta då jag såg det här *skrattar*
Så här kan det gå till då en norrlänning bjuder till partaj:
Ola har jobbat i IT-branschen i 25 år och har blivt blivit less på stressen. Han slutar sitt jobb och köper en övergiven gård uppe i Lappland. Så långt från civilisationen han kan komma.
Ola träffar brevbäraren en gång i veckan och handlar i närmaste lanthandel en gång i månaden. Annars är lugnet totalt. Efter sex månader av total isolering knackar det plötsligt på dörren. Han öppnar och där utanför står en skäggig, storvuxen man:
- Jag heter Enok, din granne tre mil bort på andra sidan dalen. Jag tänkte ha partaj på lördag och undrar om du vill komma, säger mannen.
- Toppen! Efter sex månader börjar jag vara redo att möta några lokala människor. Tack! säger Ola och skiner upp.
När Enok börjar gå sin väg stannar han upp och säger:
- Måste väl varna dig, det brukar bli en hel del supande.
- Inga problem! Efter 25 år i IT-branschen så hänger jag med de bästa, svarar Ola.
Enok fortsätter att gå - men stannar till igen och säger:
- Troligen så blir det nog en massa slagsmål med.
Ola tänker: "Jasså...hårda killar" men säger:
- Jag brukar komma bra överrens med folk. Så det ska väl gå bra.
Ännu en gång går Enok sin väg, men stannar till igen och säger:
- Jag har sett en hel del vild sex på de här partajerna också.
Ola utbrister:
- Ja, se det är inget problem! Du ska minnas att jag varit här ensamen i sex månader. Räkna med mej! Förresten - hur ska jag vara klädd?
Enok stannar igen och svarar:
- Det spelar ingen roll. Det blir bara du och jag på partajet...
...men jag kunde inte sluta skratta då jag såg det här *skrattar*
Så här kan det gå till då en norrlänning bjuder till partaj:
Ola har jobbat i IT-branschen i 25 år och har blivt blivit less på stressen. Han slutar sitt jobb och köper en övergiven gård uppe i Lappland. Så långt från civilisationen han kan komma.
Ola träffar brevbäraren en gång i veckan och handlar i närmaste lanthandel en gång i månaden. Annars är lugnet totalt. Efter sex månader av total isolering knackar det plötsligt på dörren. Han öppnar och där utanför står en skäggig, storvuxen man:
- Jag heter Enok, din granne tre mil bort på andra sidan dalen. Jag tänkte ha partaj på lördag och undrar om du vill komma, säger mannen.
- Toppen! Efter sex månader börjar jag vara redo att möta några lokala människor. Tack! säger Ola och skiner upp.
När Enok börjar gå sin väg stannar han upp och säger:
- Måste väl varna dig, det brukar bli en hel del supande.
- Inga problem! Efter 25 år i IT-branschen så hänger jag med de bästa, svarar Ola.
Enok fortsätter att gå - men stannar till igen och säger:
- Troligen så blir det nog en massa slagsmål med.
Ola tänker: "Jasså...hårda killar" men säger:
- Jag brukar komma bra överrens med folk. Så det ska väl gå bra.
Ännu en gång går Enok sin väg, men stannar till igen och säger:
- Jag har sett en hel del vild sex på de här partajerna också.
Ola utbrister:
- Ja, se det är inget problem! Du ska minnas att jag varit här ensamen i sex månader. Räkna med mej! Förresten - hur ska jag vara klädd?
Enok stannar igen och svarar:
- Det spelar ingen roll. Det blir bara du och jag på partajet...
Barnen och lite dramaqueen 2006-05-05
Sonen ska på disco. Han har ordnat med kläder - ett tag tänkte han ha hög hatt (Japp! Så är det! Min Farfars finhatt *skrattar*) men kom på att det kanske är lite opraktiskt då man ska dansa... Bra poäng där. Fluga har han dock (jodå, snitsig liten man det där *ler*). Dottern är superavis för att inte hon får gå på disco hon också. "NEJ, DET ÄR JAG INTE ALLS", skriker den lilla dramaqueenen hysteriskt här och smäller i dörrar. Hmmm...förstår inte var hon fått de anlagen ifrån *förvånad* Själv är jag ju som en filbunke i alla lägen... eller nåt...*skrattar*
Världen har blivit lite sämre 2006-04-26
Så var det en som sa efter minnesstunden jag var på idag. Och det är ungefär så det känns. En fin människa har gått vidare till ett annat slags liv än jordelivet.
Tänk att en person, som man träffar några timmar varannan vecka under lite drygt en termin, kan sätta sådana djupa avtryck i så många personers liv. Vi, som haft förmånen att ha honom som lärare och mentor, säger alla ungefär samma sak: Då han talade till oss förstod vi inte riktigt allt. Men efter några år – eller ibland många år – förstår vi vad det var han menade.
Han var underfundig, klok, tänkande och såg så mycket. Uppfattade små signaler, tonfall och känslor.
Jag har vetat att han alltid funnits där om jag skulle behöva vägledning. Telefonnumret fanns inprogrammerat i mobilen, det har bara varit att ringa. Många är de gånger då jag mer eller mindre varit hysterisk över något som inte fungerar som det ska. Även fast jag gjort som han sagt man ska göra. Jag ringde upp honom och vad han gjorde sådana gånger var att han bad mej att sätta mig ner, andas lugnt. Det var en order. Då han försäkrat sig om att så skett - först då - frågade han vad det var för problem. Alla blev tagna på allvar i den situation som man befann sig i. Även om jag blev hysterisk över en struntsak, så var jag värd att bli tagen på allvar. Ungefär så tror jag han resonerade med allt.
När jag slutade min utbildning visste jag att jag skulle sakna honom. Idag finns inte hans nummer kvar i min mobil. Jag kan inte längre ringa honom och be om råd. Inte för att jag, sedan jag slutat på utbildningen, haft mycket kontakt med honom. Men möjligheten har funnits. Vetskapen om det har räckt långt.
Han avslutade sina radioprogram med frasen: ”Tills vi hörs igen – LEV!” Jag kommer inte att höra honom igen, men måste komma ihåg att leva.
Det känns som en bekant uttryckte sig efter minnesstunden: ”Så har världen blivit lite sämre nu”.
Tänk att en person, som man träffar några timmar varannan vecka under lite drygt en termin, kan sätta sådana djupa avtryck i så många personers liv. Vi, som haft förmånen att ha honom som lärare och mentor, säger alla ungefär samma sak: Då han talade till oss förstod vi inte riktigt allt. Men efter några år – eller ibland många år – förstår vi vad det var han menade.
Han var underfundig, klok, tänkande och såg så mycket. Uppfattade små signaler, tonfall och känslor.
Jag har vetat att han alltid funnits där om jag skulle behöva vägledning. Telefonnumret fanns inprogrammerat i mobilen, det har bara varit att ringa. Många är de gånger då jag mer eller mindre varit hysterisk över något som inte fungerar som det ska. Även fast jag gjort som han sagt man ska göra. Jag ringde upp honom och vad han gjorde sådana gånger var att han bad mej att sätta mig ner, andas lugnt. Det var en order. Då han försäkrat sig om att så skett - först då - frågade han vad det var för problem. Alla blev tagna på allvar i den situation som man befann sig i. Även om jag blev hysterisk över en struntsak, så var jag värd att bli tagen på allvar. Ungefär så tror jag han resonerade med allt.
När jag slutade min utbildning visste jag att jag skulle sakna honom. Idag finns inte hans nummer kvar i min mobil. Jag kan inte längre ringa honom och be om råd. Inte för att jag, sedan jag slutat på utbildningen, haft mycket kontakt med honom. Men möjligheten har funnits. Vetskapen om det har räckt långt.
Han avslutade sina radioprogram med frasen: ”Tills vi hörs igen – LEV!” Jag kommer inte att höra honom igen, men måste komma ihåg att leva.
Det känns som en bekant uttryckte sig efter minnesstunden: ”Så har världen blivit lite sämre nu”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)