Jag och barnen var ute och promenerade på gatan där vi bor. Hörde för första gången alla flyttfåglar som kommit hem efter sina vintersemestrar på varmare ort. De kraxade jättemycket och vårkänslorna bara svämmade över inne i oss.
Så gick vi några steg till och då fick vi se vad allt handlade om. Det tog en stund innan jag fattade vad det var som hände tre meter bort. En duvhök (tror jag) hade övermannat en kaja som kämpade för sitt liv! På trottoaren mitt inne i Umeå! Höken var mycket bestämd och tittade sig omkring - hotfullt. Det var som att den försökte nagla fast oss andra som tittade på med sin blick. Den höll kajan i ett hårt grepp. (Tänk om jag haft en kamera i fickan!)
Det blev en hård kamp. Kajan fick greppet om höken, som snabbt slog om och fick överläget igen. Skatorna försökte hjälpa den stackars kajan. Sonen försökte skrämma höken, men jag bad honom låta bli. Naturen har sin gång. Vi kan inget göra.
Barnen blev alldeles tagna. Dottern, 6½ år, började gråta och sa att sådana som den höken borde inte få finnas. Jag försökte pedagogiskt förklara för barnen att det är så det är i naturen. Rovdjur finns och de dödar andra djur. För sin egen överlevnads skull. Att vi människor också är rovdjur i grunden. Vi dödar ju kor och grisar för matens skull.
Sonen (snart 10 år) överväger nu att bli vegetarian *hjälp*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar