söndag 15 juni 2008

Så här kan det gå då en norrlänning bjuder till partaj 2006-07-21

Kanske jag har dålig humor...
...men jag kunde inte sluta skratta då jag såg det här *skrattar*

Så här kan det gå till då en norrlänning bjuder till partaj:
Ola har jobbat i IT-branschen i 25 år och har blivt blivit less på stressen. Han slutar sitt jobb och köper en övergiven gård uppe i Lappland. Så långt från civilisationen han kan komma.

Ola träffar brevbäraren en gång i veckan och handlar i närmaste lanthandel en gång i månaden. Annars är lugnet totalt. Efter sex månader av total isolering knackar det plötsligt på dörren. Han öppnar och där utanför står en skäggig, storvuxen man:
- Jag heter Enok, din granne tre mil bort på andra sidan dalen. Jag tänkte ha partaj på lördag och undrar om du vill komma, säger mannen.
- Toppen! Efter sex månader börjar jag vara redo att möta några lokala människor. Tack! säger Ola och skiner upp.

När Enok börjar gå sin väg stannar han upp och säger:
- Måste väl varna dig, det brukar bli en hel del supande.
- Inga problem! Efter 25 år i IT-branschen så hänger jag med de bästa, svarar Ola.
Enok fortsätter att gå - men stannar till igen och säger:
- Troligen så blir det nog en massa slagsmål med.
Ola tänker: "Jasså...hårda killar" men säger:
- Jag brukar komma bra överrens med folk. Så det ska väl gå bra.

Ännu en gång går Enok sin väg, men stannar till igen och säger:
- Jag har sett en hel del vild sex på de här partajerna också.
Ola utbrister:
- Ja, se det är inget problem! Du ska minnas att jag varit här ensamen i sex månader. Räkna med mej! Förresten - hur ska jag vara klädd?
Enok stannar igen och svarar:
- Det spelar ingen roll. Det blir bara du och jag på partajet...

Barnen och lite dramaqueen 2006-05-05

Sonen ska på disco. Han har ordnat med kläder - ett tag tänkte han ha hög hatt (Japp! Så är det! Min Farfars finhatt *skrattar*) men kom på att det kanske är lite opraktiskt då man ska dansa... Bra poäng där. Fluga har han dock (jodå, snitsig liten man det där *ler*). Dottern är superavis för att inte hon får gå på disco hon också. "NEJ, DET ÄR JAG INTE ALLS", skriker den lilla dramaqueenen hysteriskt här och smäller i dörrar. Hmmm...förstår inte var hon fått de anlagen ifrån *förvånad* Själv är jag ju som en filbunke i alla lägen... eller nåt...*skrattar*

Världen har blivit lite sämre 2006-04-26

Så var det en som sa efter minnesstunden jag var på idag. Och det är ungefär så det känns. En fin människa har gått vidare till ett annat slags liv än jordelivet.

Tänk att en person, som man träffar några timmar varannan vecka under lite drygt en termin, kan sätta sådana djupa avtryck i så många personers liv. Vi, som haft förmånen att ha honom som lärare och mentor, säger alla ungefär samma sak: Då han talade till oss förstod vi inte riktigt allt. Men efter några år – eller ibland många år – förstår vi vad det var han menade.

Han var underfundig, klok, tänkande och såg så mycket. Uppfattade små signaler, tonfall och känslor.

Jag har vetat att han alltid funnits där om jag skulle behöva vägledning. Telefonnumret fanns inprogrammerat i mobilen, det har bara varit att ringa. Många är de gånger då jag mer eller mindre varit hysterisk över något som inte fungerar som det ska. Även fast jag gjort som han sagt man ska göra. Jag ringde upp honom och vad han gjorde sådana gånger var att han bad mej att sätta mig ner, andas lugnt. Det var en order. Då han försäkrat sig om att så skett - först då - frågade han vad det var för problem. Alla blev tagna på allvar i den situation som man befann sig i. Även om jag blev hysterisk över en struntsak, så var jag värd att bli tagen på allvar. Ungefär så tror jag han resonerade med allt.

När jag slutade min utbildning visste jag att jag skulle sakna honom. Idag finns inte hans nummer kvar i min mobil. Jag kan inte längre ringa honom och be om råd. Inte för att jag, sedan jag slutat på utbildningen, haft mycket kontakt med honom. Men möjligheten har funnits. Vetskapen om det har räckt långt.

Han avslutade sina radioprogram med frasen: ”Tills vi hörs igen – LEV!” Jag kommer inte att höra honom igen, men måste komma ihåg att leva.

Det känns som en bekant uttryckte sig efter minnesstunden: ”Så har världen blivit lite sämre nu”.

Naturen kom till stan 2006-04-22

Jag och barnen var ute och promenerade på gatan där vi bor. Hörde för första gången alla flyttfåglar som kommit hem efter sina vintersemestrar på varmare ort. De kraxade jättemycket och vårkänslorna bara svämmade över inne i oss.

Så gick vi några steg till och då fick vi se vad allt handlade om. Det tog en stund innan jag fattade vad det var som hände tre meter bort. En duvhök (tror jag) hade övermannat en kaja som kämpade för sitt liv! På trottoaren mitt inne i Umeå! Höken var mycket bestämd och tittade sig omkring - hotfullt. Det var som att den försökte nagla fast oss andra som tittade på med sin blick. Den höll kajan i ett hårt grepp. (Tänk om jag haft en kamera i fickan!)

Det blev en hård kamp. Kajan fick greppet om höken, som snabbt slog om och fick överläget igen. Skatorna försökte hjälpa den stackars kajan. Sonen försökte skrämma höken, men jag bad honom låta bli. Naturen har sin gång. Vi kan inget göra.

Barnen blev alldeles tagna. Dottern, 6½ år, började gråta och sa att sådana som den höken borde inte få finnas. Jag försökte pedagogiskt förklara för barnen att det är så det är i naturen. Rovdjur finns och de dödar andra djur. För sin egen överlevnads skull. Att vi människor också är rovdjur i grunden. Vi dödar ju kor och grisar för matens skull.

Sonen (snart 10 år) överväger nu att bli vegetarian *hjälp*

Adrenalin 2006-04-01

Hagamannen är gripen. Eller det polisen säger sig vara säkra på vara Hagamannen i alla fall. I går var häktningsförhandlingen och hela mediasverige var där. Som den lokala reportern jag är uppe i norra Sverige, har jag aldrig tidigare varit med om ett sådant pressuppbåd. Det här är så stort! Inte ens då Tingsrätten sprängdes, för några år sedan, var det så här. Stämningen var spänd i polishuset, alla var på tå trots att alla försökte se avslappnade ut.

Efter förhandlingen var det en liten presskonferens. Alla ville sitta närmast för att få bäst ljud, kunna ställa de bästa frågorna, få de bästa bilderna. Trängsel, armbågar och irriterade blickar från kollegorna. Men det var jag (förutom Aftonbladets reporter, som skjutsade honom till flyget) som var den enda som fick en unik intervju med Leif Silbersky! Andra försökte knipa honom under tiden, men jag nagalde fast honom. Kändes skönt att knäppa stockholmsjournalisterna på fingrarna! *skrattar*

Idag är jag lite lugnare....*ler*

Barn är fina 2006-03-25

Jag och barnen var i stan och skulle åka buss hem. I busskuren fanns det en massa klotter och min snart 10-åriga son sa: Mamma, det som står där var inte så sött.
Jag svarade: Nähä, vad står det då?
Sonen läste: "Ring (ett telefonnummer) om du vill Kullavägen"...om du förstår (tittade menande på mig)... Kullavägen är ett finare ord än det där andra, du vet.

Sedan frågade han: Har du en penna?
Jag svarade att nej jag hade ingen penna och han ska inte klottra något.
Han sa: Tänkte bara stryka över det där, för det var så dumt.

Man blir ju varm i lilla hjärtat! *ler*

Gamla saker

Jag har skrivit på andra ställen som inte finns kvar, men en del av texterna vill jag ändå ha kvar för att jag inte ska glömma, eller för att de helt enkelt betyder något. De kommer in här en efter en.