Så är det bara att inse. Fejsa verkligheten. Diagnosen "Deprimerad". Jag trodde att om man fick en sådan var man så orkeslös att man inte skulle klara av jobb och så. Visst, jag har haft svårt att klara av att orka en massa men jag har ju klarat av att arbeta.
Det finns en del tester man kan göra och de har nu visat mig att jag är rätt så nere. Det liv jag levt de senaste åren och då fram för allt det senaste året ska man inte behöva leva. För mycket av allt som har med oro, inte veta om man har någonstans att bo eller inte, har jag jobb, barnens liv och välmående, sonen fick diagnos han med, en sambo som bröt ihop och jag var tvungen att ta hand om hans ångest med... Vem tänkte någonsin på mig? Det var det ingen som gjorde. Nu gör jag det. Har fått hjälp att hitta en bra läkare, medicin är på väg och samtalsterapi med. Bra kvinna reder sig inte själv, alltså.
En dag, någon gång i framtiden, kommer den här damen att vara en lyckligare dam. Det får ta den tid det tar. Jag orkar inte må illa längre.
torsdag 2 oktober 2008
fredag 19 september 2008
Norra Sverige, is, isbjörnar och förväntningar
Jag arbetar inom turismen. Till norra Sverige kommer det folk, även svenskar, med en bild av hur norra delen av vårt land är. Här kommer några exempel från min tid på turistbyrån.
1)Ett kryssningsfartyg med en massa tyskar lägger till i Umeå och vi har ordnat med guidade bussturer för 2/3:ar av passagerarna. Den sista tredejdelen har några timmar i stan för shopping och så. De har fått en karta som visar Umeå centrum och där ska de hålla sig, annars missar de båten som ska vidare. En del av dem kommer in på turistbyrån för att köpa souvenirer, kolla mejl osv... och en gäst frågade lite om stan och så. Men så var det en fråga som han verkligen ville ha svar på. Jag såg på honom att någonstans visste han svaret, men var ändå tvungen att ställa den: "Can I see a moose some where here?" och pekade på kartan över Umeå centrum. "No" svarade jag. "We hardly see them at all in the woods".
2)En svensk kvinna från södra Sverige hade valt Umeå universitet för sin distansutbildning under höstterminen för att det låg så långt norrut. Hon tänkte ta upp sin familj och kom in till oss för att ta reda på lite vad de kunde hitta på under den helgen. Hennes fråga var om vi hade någon bra skidort här. Jag undrade vad hon hade i tanken, var de brukade åka skidor och så. De brukade vara i Åre, Sälen osv. Jag svarade att i Umeåregionen finns inte just den skidåkningen eller skidorter, då måste man till fjällvärlden som är Kittelfjäll, Hemavan och Tärnaby. Sen kom det fram att det var i oktober som hon hade tänkt ta upp familjen på en skidweekend! Jag sa då att här inte finns så pass med snö att det finns några backar öppna. Vi har ingen snö alls här då för det mesta. Hon blev oerhört besviken och det kändes nästan som att det var mitt fel att vi inte har tillräckligt med snö den tiden på året. Hennes kommentar var den här: "Här har jag valt universitet efter geografin! Jag ville så långt norrut för att ta del av vintern ordentligt!". Hur var hennes geografiundervisning i grundskolan, var den fråga jag fick i mitt huvud den gången.
3) Det här är jättevanligt. Ett par kommer in och jag förmodar de kommer från Medelhavsområdet någonstans. De vill, som så många andra, åka upp så långt man kan komma på jordklotet. De har en bild om att det är så märkvärdigt, bara man är längst upp. Jag kan förstå den här grejen i juni då midnattsolen är, men nu... Just det här paret ville den här helgen, 19-21 september, åka till ishotellet i Jukkasjärvi. Vi sa att det inte var öppet eftersom det är för varmt för att ett ishotell ska kunna existera. Isen smälter, liksom. Och de blir jätteförvånade! Tjejen i paret ville i alla fall så långt norrut hon kunde komma, de hade den här helgen på sig. Jag tror att killen bor här och har lite större förståelse än tjejen och vi förklarade att de kan få alldeles fantastisk natur närmare än i Kiruna. De skulle få mer upplevelse om de valde att åka mindre bil och föreslog Mårdseleforsarna i Vindelälven,som är en av de fyra nationalälvarna i Sverige, och sedan vidare upp till Tärnaby/Hemavan. Istället för att köra minst dubbelt så långt och tillbringa större delen av tiden i bilen och bara swischa förbi naturen.
Idag kom de in igen och de hade bestämt sig för att följa vårt råd. Bra så. Men så kommer tjejen in ensam efter en stund och sa att "I want to see ice and white bears". Igen fick jag förklara att det inte är rätt årstid för is och snö. Jag förklarade att hon fick åka till Kebenikajse, som är det högsta berget i landet och bestiga det berget för att komma till glaciärerna. Det är liksom inte en grej man gör lite sponant så. Och för att se isbjörnar måste hon till typ Nordpolen. Hennes fråga på det var "Hur långt är det dit?".
Kontenta: En del ger sig inte! De har sin bild och vad man än säger så kan man inte slå hål på den bilden. Geografi är ett bra ämne i skolan!
1)Ett kryssningsfartyg med en massa tyskar lägger till i Umeå och vi har ordnat med guidade bussturer för 2/3:ar av passagerarna. Den sista tredejdelen har några timmar i stan för shopping och så. De har fått en karta som visar Umeå centrum och där ska de hålla sig, annars missar de båten som ska vidare. En del av dem kommer in på turistbyrån för att köpa souvenirer, kolla mejl osv... och en gäst frågade lite om stan och så. Men så var det en fråga som han verkligen ville ha svar på. Jag såg på honom att någonstans visste han svaret, men var ändå tvungen att ställa den: "Can I see a moose some where here?" och pekade på kartan över Umeå centrum. "No" svarade jag. "We hardly see them at all in the woods".
2)En svensk kvinna från södra Sverige hade valt Umeå universitet för sin distansutbildning under höstterminen för att det låg så långt norrut. Hon tänkte ta upp sin familj och kom in till oss för att ta reda på lite vad de kunde hitta på under den helgen. Hennes fråga var om vi hade någon bra skidort här. Jag undrade vad hon hade i tanken, var de brukade åka skidor och så. De brukade vara i Åre, Sälen osv. Jag svarade att i Umeåregionen finns inte just den skidåkningen eller skidorter, då måste man till fjällvärlden som är Kittelfjäll, Hemavan och Tärnaby. Sen kom det fram att det var i oktober som hon hade tänkt ta upp familjen på en skidweekend! Jag sa då att här inte finns så pass med snö att det finns några backar öppna. Vi har ingen snö alls här då för det mesta. Hon blev oerhört besviken och det kändes nästan som att det var mitt fel att vi inte har tillräckligt med snö den tiden på året. Hennes kommentar var den här: "Här har jag valt universitet efter geografin! Jag ville så långt norrut för att ta del av vintern ordentligt!". Hur var hennes geografiundervisning i grundskolan, var den fråga jag fick i mitt huvud den gången.
3) Det här är jättevanligt. Ett par kommer in och jag förmodar de kommer från Medelhavsområdet någonstans. De vill, som så många andra, åka upp så långt man kan komma på jordklotet. De har en bild om att det är så märkvärdigt, bara man är längst upp. Jag kan förstå den här grejen i juni då midnattsolen är, men nu... Just det här paret ville den här helgen, 19-21 september, åka till ishotellet i Jukkasjärvi. Vi sa att det inte var öppet eftersom det är för varmt för att ett ishotell ska kunna existera. Isen smälter, liksom. Och de blir jätteförvånade! Tjejen i paret ville i alla fall så långt norrut hon kunde komma, de hade den här helgen på sig. Jag tror att killen bor här och har lite större förståelse än tjejen och vi förklarade att de kan få alldeles fantastisk natur närmare än i Kiruna. De skulle få mer upplevelse om de valde att åka mindre bil och föreslog Mårdseleforsarna i Vindelälven,som är en av de fyra nationalälvarna i Sverige, och sedan vidare upp till Tärnaby/Hemavan. Istället för att köra minst dubbelt så långt och tillbringa större delen av tiden i bilen och bara swischa förbi naturen.
Idag kom de in igen och de hade bestämt sig för att följa vårt råd. Bra så. Men så kommer tjejen in ensam efter en stund och sa att "I want to see ice and white bears". Igen fick jag förklara att det inte är rätt årstid för is och snö. Jag förklarade att hon fick åka till Kebenikajse, som är det högsta berget i landet och bestiga det berget för att komma till glaciärerna. Det är liksom inte en grej man gör lite sponant så. Och för att se isbjörnar måste hon till typ Nordpolen. Hennes fråga på det var "Hur långt är det dit?".
Kontenta: En del ger sig inte! De har sin bild och vad man än säger så kan man inte slå hål på den bilden. Geografi är ett bra ämne i skolan!
fredag 12 september 2008
Ensam mamma söker...
Kom hem från jobbet efter fredagsmiddagen var intagen på Max Hamburgerrestauranger. Slog på tv:n och där var då programmet "Ensam mamma söker...". Kanske inte just mitt favoritprogram, men lite trevligt ändå. Tre ensamstående mammor får chansen att möta Kärleken under en sommar. Allt är oerhört trevligt, alla är nyfikna och så väldigt positiva under det första programmet. Mammorna och killarna intervjuas: "Hur känns det här?" "Vill du träffa henne igen?". Ja, ni fattar upplägget. Vem ska väljas i slutänden?
Så kom det citatet: "Känslor är känslor. Det är nästan som en melodifestival, man kan inte tävla i känslor".
Hur får man till en sådan formulering? Jag har ännu inte bestämt mig för om det var ett bra eller dåligt säg, men killen som fällde den känns inte som den mest intelligenta personen...
Så kom det citatet: "Känslor är känslor. Det är nästan som en melodifestival, man kan inte tävla i känslor".
Hur får man till en sådan formulering? Jag har ännu inte bestämt mig för om det var ett bra eller dåligt säg, men killen som fällde den känns inte som den mest intelligenta personen...
lördag 23 augusti 2008
Skyddsänglar!
Som jag nämnde här nedan har sonen fått för sig att han har personer på sitt rum då han ska sova. De var skrämmande, tyckte han, och han var verkligen jätterädd! Jag visste inte hur jag skulle hantera det hela, jag tror ju själv på spöken och sånt, men ville inte skrämma upp honom mer. Så jag berättade att det finns de som tror att det finns "skyddsänglar" eller "hjälpandar" som bara vill en väl. Som finns där för att rädda oss från faror osv.
I går sa han att han hade pratat med de här personerna som varit på hans rum. De hade bett om ursäkt för att de skrämt honom och sa att de inte ska göra det igen. Han var glad och mycket lugnare efteråt.
Han har berättat att han varit med om det här i flera år. Men att det blir mer och mer med åren. Jag vet inte vad jag ska tro alls. Är det här något som bara finns i hans fantasi eller äger han faktiskt en förmåga att se och komma i kontakt med övernaturliga saker?!
I går sa han att han hade pratat med de här personerna som varit på hans rum. De hade bett om ursäkt för att de skrämt honom och sa att de inte ska göra det igen. Han var glad och mycket lugnare efteråt.
Han har berättat att han varit med om det här i flera år. Men att det blir mer och mer med åren. Jag vet inte vad jag ska tro alls. Är det här något som bara finns i hans fantasi eller äger han faktiskt en förmåga att se och komma i kontakt med övernaturliga saker?!
torsdag 21 augusti 2008
Gamla hus
Vi har flyttat rätt många gånger det gångna året. Ett samboskap som inte var så lyckat var starten och inom nio månader hade vi flyttat inte mindre än tre gånger, barnen och jag. Jag kan meddela att det var förenat med en hel del stress.
Först var vi kvar i den underbara lägenheten där vi blev sambos - han flyttade ut och ensamen klarade jag inte av den enorma hyran som den hade. I februari hittade jag det hus vi nu bor i och en trerummare. Ett hus från 1937 som är rätt mycket i orginal - med de fördelar och nackdelar som det innebär. Fördelarna är de att huset har charm, dörrarna är kvar från -37 och man har inte på 40- och 50-talen fått för sig att spika upp masoniteskivor över speglarna på dörrarna och måla dem vita. Takhöjden är på 2.70 och fönstren höga. Ute på gården har vi rabarber och vinbär och en stenmur runt. Det känns som om vi bor i ett eget hus!
Nackdelarna är de att huset är enormt eftersatt.
I maj flyttade vi upp en trappa i samma kåk till en större lägenhet så även jag fick ett eget rum, istället för att ha ett kombinerat sov- och vardagsrum. Men... Sonen har nu fått för sig att han hör röster och ser "personer" när han ska lägga sig. I går hade "de" sagt: "Sov, sov..." I natt hörde och såg han dem igen. Jag har inte hört eller sett något alls. Men min granne säger att han och hans kompisar har varit med om lite saker som att handtag på dörrar har plötsligt rört sig...
Hmmm... Vad ska man tro? Har jag en son som faktiskt på riktigt har en förmåga, eller ska man tro att allt är inbillning och att det har med mörkrädsla att göra? Han sover bredvid sin mamma i natt i alla fall.
Först var vi kvar i den underbara lägenheten där vi blev sambos - han flyttade ut och ensamen klarade jag inte av den enorma hyran som den hade. I februari hittade jag det hus vi nu bor i och en trerummare. Ett hus från 1937 som är rätt mycket i orginal - med de fördelar och nackdelar som det innebär. Fördelarna är de att huset har charm, dörrarna är kvar från -37 och man har inte på 40- och 50-talen fått för sig att spika upp masoniteskivor över speglarna på dörrarna och måla dem vita. Takhöjden är på 2.70 och fönstren höga. Ute på gården har vi rabarber och vinbär och en stenmur runt. Det känns som om vi bor i ett eget hus!
Nackdelarna är de att huset är enormt eftersatt.
I maj flyttade vi upp en trappa i samma kåk till en större lägenhet så även jag fick ett eget rum, istället för att ha ett kombinerat sov- och vardagsrum. Men... Sonen har nu fått för sig att han hör röster och ser "personer" när han ska lägga sig. I går hade "de" sagt: "Sov, sov..." I natt hörde och såg han dem igen. Jag har inte hört eller sett något alls. Men min granne säger att han och hans kompisar har varit med om lite saker som att handtag på dörrar har plötsligt rört sig...
Hmmm... Vad ska man tro? Har jag en son som faktiskt på riktigt har en förmåga, eller ska man tro att allt är inbillning och att det har med mörkrädsla att göra? Han sover bredvid sin mamma i natt i alla fall.
måndag 11 augusti 2008
Allt är relativt
Jag börjar närma mig de 40, men jag tror aldrig jag känt mig så ung som nu. Det måste vara något som händer med en människa kring de här åren. Mer avslappnad och lugn, känner jag mig. När mamma fyllde 40 sa hon att "Nu börjar livet" och då tyckte jag att hon var en tant. Nu är jag själv där, men känner mig inte som en tant. Allt är relativt.
I helgen var jag på bröllop och gifte bort en av mina "småkusiner". Jag har ett helt gäng kusiner som jag tyckt varit småbarn under årens lopp... Men ja, de blir ju äldre de med! Folk frågade vem jag var och jag sa att jag var bruden äldsta kusin varpå samtliga svarade: "Det kan man då inte tro". Mina barn anser mig inte, som jämförelse bakåt i tiden, att deras mamma är en tant. De anser att jag är så ung så det finns inte.
Idag tar jag det som en komplimang. Men då jag var 27 år och fick visa leg då jag skulle köpa snus var det en förolämpning. Killen i kiosken trodde dessutom att leget inte var mitt! Då hade jag varit gift i 2 år och hade en 1-åring i vagnen utanför butiken. Då ville jag bli tagen i den ålder jag var i. Det vill jag nu med, naturligtvis, men det gör inget om man skulle gissa på att jag är kring 30:) Har dock inte ålderskomplex! Jag njuter!
I helgen var jag på bröllop och gifte bort en av mina "småkusiner". Jag har ett helt gäng kusiner som jag tyckt varit småbarn under årens lopp... Men ja, de blir ju äldre de med! Folk frågade vem jag var och jag sa att jag var bruden äldsta kusin varpå samtliga svarade: "Det kan man då inte tro". Mina barn anser mig inte, som jämförelse bakåt i tiden, att deras mamma är en tant. De anser att jag är så ung så det finns inte.
Idag tar jag det som en komplimang. Men då jag var 27 år och fick visa leg då jag skulle köpa snus var det en förolämpning. Killen i kiosken trodde dessutom att leget inte var mitt! Då hade jag varit gift i 2 år och hade en 1-åring i vagnen utanför butiken. Då ville jag bli tagen i den ålder jag var i. Det vill jag nu med, naturligtvis, men det gör inget om man skulle gissa på att jag är kring 30:) Har dock inte ålderskomplex! Jag njuter!
tisdag 5 augusti 2008
Insikt
Sonen kom på under fotbollsturneringen att man kunde panta burkar. Man fick en godis á en krona/2 burkar och han samlade så mycket att de i kiosken till slut sa ifrån. De kunde inte längre ge bort godis... Han deppade en stund, men kom sedan på att han kunde samla på sig burkar och få pengar för dem i en butik! Så det gjorde han. 39.50 fick han ihop innan vi åkte hem och han ångrade lite att han så girigt hade velat haft godis innan...
Vi pantade burkarna på vägen hem och allt var bra. Så säger han tillslut så här:
- Jag hade kunnat ge pantpengarna till Röda Korset också.
- Ja, sa jag. Men då hade du inte haft pengarna nu...
- Men de har ju inga pengar, det kan ju vara barn som har det svårt, fattigt... och vi har ju inte heller så mycket pengar, men de har det nog värre. Rädda Barnen och Röda Korset behöver ju alla kronor de kan få!
Visst är det så! Men jag tycker han gjorde sig förtjänt av de nästan 40 kronorna han jobbade ihop!
Söt är han då han tänker i alla fall, min son! :)
Vi pantade burkarna på vägen hem och allt var bra. Så säger han tillslut så här:
- Jag hade kunnat ge pantpengarna till Röda Korset också.
- Ja, sa jag. Men då hade du inte haft pengarna nu...
- Men de har ju inga pengar, det kan ju vara barn som har det svårt, fattigt... och vi har ju inte heller så mycket pengar, men de har det nog värre. Rädda Barnen och Röda Korset behöver ju alla kronor de kan få!
Visst är det så! Men jag tycker han gjorde sig förtjänt av de nästan 40 kronorna han jobbade ihop!
Söt är han då han tänker i alla fall, min son! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)